Yoshia

Yoshia Funderar - Det kunde varit bättre...

2012-01-29T19:09:00.004+01:00

En sekund mår jag toppen, andra sekunden mår jag piss. Hur gick det till? Det hände ju inget, egentligen. Hur kan man då gå från att vara så pigg och glad, till att ligga i sängen, för arg för att göra något? Jag förstår inte. Orkar inte.

Ingen kan komma och säga till mig vad jag ska göra, vad jag ska tro, vad jag vill. Bara jag. Sedan kan de komma med åsikter, men det är nog viktigt att jag börjar se skillnad på vad som är andras viljor och vad som faktiskt är min vilja. Sluta att blint hålla med alla, att fly från var enda konflikt som närmar sig och vara andra till lags hela jävla tiden. Det är en form av feghet. Att vara feg är det sista jag vill.

Det är nog dags för en promenad till ett av mina favoritställen här i Sundsvall. Ett ställe ingen annan hittar till. Ett ställe där jag är 100% säker på att jag får vara ifred. Ett vackert ställe, med en förtjusande utsikt. Dit ska jag.

/Yoshia

Dagens Låt - Suite

2012-01-21T23:05:00.002+01:00

The Legend of Zelda. Det blev lätt det mest spelade spelet under mitt jullov.

Spelmusik är något av den vackraste musiken i världen, enligt mig. I orkesterform så slår den det mesta, och kan ge vilken spel-hatande tuffing som helst lite gåshud. Lyssna bara på det här. Kan det bli vackrare.

Suite - London Philharmonic Orchestra and Andrew Skeet

Den är dessutom perfekt att plugga till ;)

Yoshia funderar: Jag vill...

2012-01-21T22:56:00.004+01:00

Det är inte lätt när det är så mycket man vill, men varken tid eller pengar räcker till. Jag vill träna, jag vill planera, jag vill umgås, jag vill plugga, jag vill städa, jag vill sy, jag vill hitta ett jobb, jag vill resa, jag vill mysa, jag vill pyssla, jag vill skriva, jag vill blogga, jag vill fantisera, jag vill sova, jag vill... Tiden räcker inte till. Det är en dag kvar av helgen. Nu måste jag prioritera. Att prioritera är inte min starka sida.

Någonting som dock glädjer mig, är att jag på senaste tiden verkligen sett till att få ut max av min tid. Inget hemmasittande, inget "sitta och göra ingenting". Det känns jäkligt bra faktiskt. Jag drivs av känslan att tiden rinner iväg från mig, alla vilja, och en evig tro på att ja, det går! Jag hinner! Lite tidsoptimism sådär.

Imorgon är det söndag. Jag ska få ut det mesta av den. Så det så.

Uncharted 3 - Drake´s Deception

2011-12-04T20:45:00.003+01:00

Jag hade Uncharted 3-helg hos Léo för några helger sedan. Skiit bra spel som absolut rekommenderas!! I liknande äventyrs/skjut-spel så brukar jag tröttna snabbt och ge upp, men det här spelade vi faktiskt klart också. Visst, jag sov bort någon timme i mitten, men jag får väl spela om den lilla biten nästa spelhelg.

Kontrollen var enkel att hantera och storyn slutade aldrig att vara engagerande. Eftersom att det är spel 3 i serien, och jag har spelat båda spelen innan, så har jag nu lärt känna karaktärerna ordentligt, och fäst mig rätt mycket vid Drake och hans kompanjoner. Jag hoppas stenhårt på en 4:a!!! :D

Julklappsdilemma

2011-12-04T20:00:00.003+01:00

Sitter och skriver en önskelista till jul. Rätt svårt faktiskt. Jag som trodde det skulle vara hur enkelt som helst, men icke. Det blir typ pengar till körkortet, haha. Så himla tråkigt egentligen. Just det, nya basketskor också. Men det måste jag ju prova ut själv liksom. Det är inget någon bara kan gå och köpa till mig lite random sådär. Dumma i-landsproblem.

Annars är det ju bara kläder och smink jag vill ha, men det vill jag köpa själv, litar inte på att någon annan ska lyckas köpa rätt x3

Gawd, det är såå mycket enklare att köpa till andra.

Men helst vill jag ju köpa till migsjälv, höhöhö. ;)

Dagens Låt - Je Me Perds

2011-10-10T22:10:00.002+02:00

Ett annat ämne, förutom Kemi, som jag alltid ogillat är franska. Min moder är dock fransklärare. Idag envisades hon med att visa mig lite fransk musik hon hittat. Jag måste lite motvilligt erkänna att jag är lite kär. I en fransyska och hennes franska musik. Håhåjaja.

Jena Lee - Je Me Perds

/Yoshia

Yoshia Funderar - En positiv plugganda

2011-10-10T21:36:00.006+02:00

Allt rullar på. Dagarna går. Jag pluggar, spelar basket, söker jobb, tar körkort... Föräldrarna vill att jag ska hjälpa till hemma. Själv vill jag hinna med lite tid för mig själv. Lite tid med vänner skulle ju inte heller skada.

Det finns bara ett problem. Nämligen att det bara finns 24 timmar på ett dygn! Hur fan ska man hinna allt!!! Jaja, det går ändå relativt bra just nu tycker jag. Yippie.

Nå, jag tror inte jag nämnt något överhuvudtaget här om skolan. Då har jag ju ändå börjat ettan på gymnasiet! Jaja. En rätt chill klass. Det finns ingen som jag direkt ogillar, vilket såklart är positivt, haha. Samma med lärarna. Såklart finns det väl de jag gillar mer än andra, men så är det ju också alltid.

Jag går alltså det naturvetenskapliga programmet på Skvaderns gymnasieskola. Sekten på berget. Två (ofta jävligt långa) lektioner om dagen, två timmars lunch, blockschema = Mig likes. För tillfället och fram till jul läses matte, kemi, idrott, engelska och svenska. Jobbigast är väl kemin, men inget som jag inte fixar.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan. Jag trodde att det skulle bli annorlunda nu när jag kom till gymnasiet, men icke. Inget som riktigt satt stopp på mitt räkmackeåkande ännu. Jag väntar på ett tvärstopp, men icke. Det enda som skrämmer mig lite är att jag troligtvis måste ha betyget A i alla ämnen för att vara säker på att komma in på det universitet jag vill... Åååh, pressen, prestationsångesten. Gaah. Det går nog bra, det går nog bra. Hoppas jag.

Något jag har fattat på senaste tiden är i alla fall att inlärningsförmågan har sååååå mycket med inställning att göra. Att det är lättare att lära sig något om man är intresserad och tycker det är roligt, det har nog de flesta fattat. Min fantastiska insikt är i alla fall att om man lurar hjärnan och säger och tänker att alla ämnen är svinroliga, så blir det faktiskt både roligare och lättare, på riktigt! Jag gillar inte kemi egentligen. Men det gör gigantiskt skillnad att innan en kemilektion tänka "Faaan, inte ännu en kemilektion.... SUCK!" eller om man tänker (även om det är en lögn) "Ja, vad roligt det ska bli med kemi! Undra vad vi får lära oss för intressant idag!" Så jag har börjat tänka så. Jag har försökt att se det intressanta och det roliga med kemi. Försöka hitta samma plugg-glädje som jag hade när jag pluggade japanska. Visst, hur mycket jag än försöker, så kommer kemi aldrig att bli lika roligt som japanska. Det behöver ju dock inte vara dötrist för det.

Jag tror att det var denna insikt som räddade mig på förra kemiprovet. På tåget ned mot Stockholm då jag skulle se Owl City så ville jag verkligen bara drömma mig bort till den fina musiken från min iPod. Istället så förträngde jag de önsketankarna, och lurade mig själv till att mycket hellre läsa ur kemiboken. Jag upprepade tyst för mig själv "kemi är roligt och intressant, kemi är roligt och intressant, kemi är roligt och intressant...." Sedan kunde jag förvåna mig själv med att kunna läsa koncentrerat i säkert en timme, och dessutom få in de största delarna av innehållet i minnet också.

Det blir i alla fall aldrig sämre av att tänka positivt....

Dagens Låt - Wee Monsters

2011-10-09T18:15:00.004+02:00

Efter en del frågande hit och dit, så hittade jag tillslut någon som ville gå med mig för att se Owl City i onsdags. Min kära kusin och hennes kompis Nicole tvekade inte och hängde glatt med mig dit...

Och vilken konsert sen! Ojojoj vad den var GRYM! Lätt värt pengarna, tiden och besväret som med följde.

Det var ju dock rätt väntat att Adam Young skulle vara precis lika bra som jag trodde och hoppades att han skulle vara. Något mer oväntat var ju förbandet.

Det var ju dock inte ett band, utan en kille från England som kallar sig Unicorn Kid. Jag förväntade mig inte mycket från honom, ett rätt coolt namn, hm. Men hans musik var högt över förväntan! Kanske inte som bakgrundsmusik vid någon stämningsfull trerättersmiddag precis, men live på en bar i Stockholm, men ett stort fint dansgolv, så var det underbart. Han själv hoppade runt som om han blivit uppladdad av ett dussin duracellkaniner, upp och ner hit och dit, medan han frenetiskt slog på sin minikeyboard och skapade dessa underbara toner som gav så mycket energi att ingen i hela rummet kunde sitta stilla. Magiskt, mysigt, livligt, eventuellt lite flummigt... Precis min stil. Precis som Owl City. Fast ändå inte. Unicorn Kid.

Wee Monsters - Unicorn Kid

/Yoshia

Spelhelg...

2011-10-09T17:52:00.002+02:00

..med kontraster.

Lördag: Heavy Rain

Spelade ut spelet, lätt ett av de bästa spelen jag någonsin spelat. En så sjukt engagerande, men mörk, story. Med goda vänner bredvid mig som moraliskt stöd, så var spelupplevelsen komplett. Lördagen kunde knappast blivit bättre!

Söndag: Animal Crossing

Efter lite för mycket tungt regn under lördagen, så lättade jag upp stämningen och lät åter igen färgerna invadera tv-apparaten. Animal Crossing. Gulligare, charmigare, vardagligare och mysigare spel finns nog inte. Idag klagade min kära vän Portia över att hon tappat nyckeln till sitt hus. Efter en timmes ihärdigt fiskande fick jag äntligen upp den stora, guldiga husnyckeln åt henne.

/Yoshia

Dagens Låt - Changes

2011-09-29T21:44:00.002+02:00

David Bowie - Changes

/Yoshia

Changes

2011-09-26T21:08:00.004+02:00

Jaja, jag har insett något. Något som jag borde insett för länge sedan. Jag kommer inte att bli särskilt mycket bättre på basket än vad jag är nu. Jag har gett upp. Jag har till och från sattsat på basket, och det har till och från varit bara jobbigt och roligt. Nu ska jag bara spela för att det är kul. Enda sedan jag kom hem från Japan så har mitt självförtroende inom basketen bara sjunkigt och sjunkigt, och ligger nu där på botten och skvalpar lite hjälplöst och mesigt. I en månads tid har de 4 basketträningarna varit veckans plåga. Jag har intalat mig att alla tittar på mig och tänkt "vad fan gör hon här" och det har slutat med att jag mest tittar på mig själv från någon form av utifrånperspektiv och ifrågasatt vad fan jag gör på träningarna.

Jag har inte slutat, men spelar nu inte längre med A-laget (jag bad om att få slippa, men jag tvivlar på att Jim skulle låtit mig fortsätta ändå) så nu spelar jag 3 gånger i veckan, två gånger med The Oldies (gamla ligaspelare och sånna som förut spelade väldigt mycket och nu bara vill spela lite för att få motion och för att de tycker det är kul) samt en gång med det lag jag förut var coach till.

Det känns bra. Befriande. Nu ska jag hitta något annat jag finner roande, kanske hittar jag dessutom något jag är bra på, vem vet? ;)

Lagkapten - Ritsuko

2011-09-14T22:06:00.007+02:00

Skolan startade, och så även basketträningarna. Även här hade det skett en hel del förändringar.

Först och främst: Våran lagkapten, Ritsu, som jag skrivit om en del tidigare, hade mystiskt slutat. Helt plötsligt utan att säga någonting, och jag fattade ingenting. Ingen nämnde henne något mer över huvud taget och jag vågade inte fråga något om det heller. Det kändes piss. Ritsu hade varit väldigt seriös när det kom till basket, och eftersom att våran tränare, Nakagawa-sensei (som jag förövrigt ogillade skarpt) kom väldigt sällan på våra träningar så var det oftast hon som såg till att vi sprang på, även om alla egentligen bara ville ställa in träningen och gå hem. Men samtidigt var hon ofantligt duktig, gjorde alla övningar och rörelse till 100%, mer träningsvillig människa har jag nog aldrig mött. Hon var även väldigt glad, snäll och lätt att prata med. När någon var ledsen, eller hade något på hjärtat, var det alltid henne man gick till. Det hände hela 3 gånger under tiden jag var där, att hon lämnade träningen med en annan i laget, satte sig ned i klubbrummet, och lät dem gråta ut på hennes axel. Även jag hade en period i början av året, innan jordbävningen, då jag började ifrågasätta både mig själv och varför jag inte bara slutar spela basket.

Jag blev så upprörd och arg under en träning (mycket eftersom att Nakagawa-sensei var närvarande), att jag sprang fram till honom och sa artigt, men bestämt, med gråten i halsen "Jag går till klubbrummet en snabbis". Sagt och gjort, jag sprang dit och lugnade ner mig i ca 20 minuter, då jag till sist kravlade mig iväg till hallen igen för att avsluta träningen.

Efter träningen var det ingen som sa någonting till mig, förutom Ritsu. Hon gick fram till mig, och hon frågade mig om jag var okej och hon sa att hon hoppas att jag visste att jag alltid kunde komma till henne och prata om det var något.

Jag tänkte igenom det hela och kände mig skyldig till att åtminstone försöka förklara varför jag hade gjort som jag gjorde, så jag satt mig ned och skrev ett långt mejl till henne. Jag skrev i stort sett varför jag blivit arg, men att hon inte behövde oroa sig, eftersom att jag var okej.

Jag fick ett fantastiskt fint svar, och jag har fortfarande kvar det och tittar på det ibland när jag vill finna kraft till att fortsätta.

Nu hade denna fantastiska tjej plötsligt försvunnit och jag hade inte fått chansen till att vare sig säga tack eller hejdå. Även solen har ju fläckar, och jag visste sen tidigare att Ritsu skolkade en hel del och inte riktigt orkade med studierna. Så jag trodde att hon tyckt att det blev för mycket med både basketen och studierna.

I juni, när min vistelse i Japan började lida mot sitt slut, så kom jag och Sayuri in på ämnet Ritsu när vi åkte hem från skolan en kväll. Sayuri berättade att hon inte bara slutat i basketklubben, hon hade, till min stora förvåning, även hoppat av skolan. Wtf liksom?? En av mina största förebilder hade alltså helt plötsligt hoppat av skolan, utan att säga ett ord till varken mig eller Sayuri.

Jag har än idag inte en aning om vad som blev av henne eller vad hon gör just nu, och jag har inte kunnat varken tacka henne eller säga hejdå.

Det känns piss. Jag får bara hoppas att hon är lycklig, och fortfarande spelar basket där ute någonstans.

/Yoshia

Dagens Låt - 心の花を咲かせよう

2011-09-11T19:36:00.004+02:00

いきものがかり-心の花を咲かせよう
Ikimonogakari - Kokoro no hana wo sakaseyou

Drömjackan

2011-09-11T19:27:00.002+02:00

Den måste införskaffas. Snarast.

En kylig septembermorgon

2011-09-11T12:16:00.002+02:00

Söndag. Klockan 10.33. 11 September 2011. 10 grader Celsius. Grått och rått. En lycklig nybildad familj står och tar kort på sin 2 åriga som som plockar blåbär i skogen. Gulligt. Lyckligt.

Ett äldre par i matchande träningsoveraller promenerar med rask takt flåsandes upp för backen. De har väl läst någonstans att motion är bra för kroppen, och beslutade sig därför att tillsammans ta itu träningen, för ett hälsosammare liv.

En kvinna blev väckt av sin lilla älskade, skällande, hund som prompt ville ut och bajsa. Nu går de i skogen tillsammans denna gråa kalla septemberdag.

En överviktig man med mycket, grått skägg lyfter långsamt armarna upp mot himlen, stående på en grusparkering. En dam med vit basker och käpp går ensam långsamt upp för backen.

En ovanligt morgonpigg 17åring med sminkrester i ansiktet joggar i ett hyfsat tempo fram genom skogen. Den slarviga hästsvansen slår fram och tillbaka i takt med fotstegen. Hon ökar i uppförsbackarna, försöker tvinga de halvsovande benen att springa snabbare. Hon försöker kompensera för gårdagens handlingar. Hon ångrar dock inget, men är rädd att hon kommer att göra det, sådär lagom tills nästa helg.

Jag ska bli bättre på att skriva blogg. Skriva mer. Det är ju kul att skriva. Men skriver jag för mycket ser jag snabbt hur kvalitén på inläggen sjunker i rasande fart. Jag vill inte skriva om vad jag gör om dagarna. Men då blir det så mycket svårare att sätta sig ned att skriva något. Vi får väl se hur det blir.

/Yoshia (det har börjar regna ute nu förresten, vilken tur att jag hann ut och sprang innan! :D)

Owl City

2011-09-08T19:10:00.004+02:00

Konserter i all ära. Men vem väljer att sätta en konsert på en ONSDAG mitt i en HELT VANLIG VECKA?

Uppenbarligen så gör Owl City det. Jag vill se dem i Stockholm den 5:te Oktober, det är grejen. Jag har personligen inga problem med det hela. Jag har absolut ingenting emot att ta ledigt två dagar från skolan, spendera massa pengar på att ta mig hela vägen ner till Stockholm och dessutom betala massa pengar för att få tag på biljetter, det är något jag lätt skulle kunna göra för att få se Owl City live.

Det är dock fett ovärt att gå på en konsert helt ensam. Det är här mitt problem kommer. Hur sjutton ska jag lyckas övertala någon i min bekantskapskrets att hänga med mig att ta ledigt/skolka (tack vare de nya dumma "du-får-inte-ta-ledigt-från-skolan-reglerna"), betala massa för att komma ned till Stockholm och sedan ännu mer för att få konsertbiljett. Aaaahhw.

Jag ska ge det ett helhjärtat försök i alla fall. Det förtjänar Owl City. Jag ska fråga runt lite, så får vi se! Det ska nog gå ändå. För tänk vad underbart att få se underbara Owl City live.

Knapervisan

2011-09-06T19:12:00.003+02:00

Jag tar väl en kaka...
Jag tar kanske TVÅ?
För jag är så liten,
kan inte förstå...

Jag tar väl två stycken.
Nä, nu tar jag TRE!
För jag är så liten
- får inte va' me'.

Jag tar väl tre stycken
- och sen tar jag FYRA!
För att jag är liten,
ja, nästan en.... myra.

Och nu tar jag fyra,
och nu tar jag FEM,
för jag är så lessen
och jag längtar hem.

Jag tar väl fem kakor
- jag tar kanske SEX?
(hoppsan, den kakan -
den var visst ett kex!)

Jag tar väl sex kakor,
jag tar kanske SJU
- för jag är så lessen
och liten, ju...

Jag tar väl sju stycken
och sen tar jag ÅTTA!!
Ja, den som är lessen
behöver en "gotta"

...och elva. Och tretton!
Och sjutton, och nio!
Ja, den som är liten
ska få... FEMTI-TIO!!!

Den tomma kakburken

2011-09-06T19:10:00.000+02:00

Har man tagit en kaka så blir det lätt att man tar en till. Och en till. Och ännu en till. Helt plötsligt har man en tom kakburk bredvid sig. Anledningen till att man tar den första kakan beror ofta i mitt fall på att jag antingen är väldigt sötsugen eller vill belöna mig själv med en kaka. I vissa fall så har jag bara väldigt tråkigt och vill ha något att göra, så jag tar en kaka. Man kan säga att jag tar en kaka för att må bättre. När jag nu sitter här, en hel kakburk senare, känner jag att jag mår bättre? Stillade de där kakorna mitt sötsug, mitt bekräftelsebehov eller min tristess? Nej nej och nej. Jag känner mig inte duktigare, jag har inte roligare och jag är absolut inte mindre sugen på kakor såhär tio kakor senare. Snarare så känner jag mig tjock, sorglig, oduktig och om möjligt ännu mera sötsugen. Jag kan inte påstå att jag blivit av med min tristess heller för den delen.

Jag önskar att jag kunnat stå emot mitt sockerberoende redan från start. Det är väl bara att skylla på den svenska godiskulturen. Min fyraåriga bror kom i somras fram till våran mamma och berättade att han inte mådde riktigt bra, att han kanske till och med var lite sjuk, medan han suckade och flåsade lite sjukligt. Han hävdade att han var i behov av lite medicin. Som en bulle till exempel. Ja, en bulle var nog det enda som skulle kunna bota hans dödliga sjukdom.

Fick han sin bulle? Såklart ungen fick en bulle.

Till skillnad från min 4-åriga bror så har jag nu, efter 17 år av kakätande, insätt meningslösheten och de inte allt för trevliga nackdelarna med kakor. Därför har jag kommit till en punkt i livet där jag inte kan låta bli att ifrågasätta mitt kakätande. Om jag inte skulle ha tagit den där första kakan så skulle jag inte känt mig så tjock, ful och dålig som jag nu känner mig. Istället skulle jag kunna känt mig stolt över att jag lyckats stå emot mitt sötsug och inte tagit den där första kakan. På sin höjd så skulle jag varit lite sötsugen, haft lite tråkigt, eller till och med känt mig lite duktig.

Jag ska komma ihåg det här nästa gång jag känner för att ta en kaka. Eller nästa gång jag får för mig att köpa en ny kakburk. Eller en godispåse för den delen. Tro mig, de giftigt färgglada små sockerbomberna har minst samma förödande effekt som den klassiska, jämförelsevis ofarliga, kakan.

När jag...

2011-08-07T16:29:00.003+02:00

...blir vuxen och stenrik så ska jag också vara en av alla de människorna som har råd med svindyra märkeskläder.

Dagens Låt - Kamigami Looks You

2011-08-04T10:15:00.004+02:00

Idag tänkte jag tipsa om en låt som är en av de få japanska låtarna som faktiskt går att hitta på Spotify! :D Min favoritlåt av Base Ball Bear är egentligen en låt som heter Changes, men den fanns inte i en version jag kan lägga upp på bloggen på Youtube, så det får bli Kamigami Looks You istället, vilket också är en toppenlåt enligt mig! :D

/Yoshia

2-6

2011-08-02T21:20:00.003+02:00

Efter tre veckor i Osaka så fick jag äntligen tillåtelse att återvända till min "hemstad" Oyama. Megu och min värdmamma mötte upp mig på stationen i Tokyo, så vi drog till Ueno där vi shoppade och åt på Sweets Paradise.

Några dagar senare fick jag gå till skolan igen på första gången på alltför länge. Jag mötte upp Haruka på stationen som vanligt, så gick vi tillsammans. Det var första skoldagen efter vårlovet, vilket betyder att vi skulle hamna i en ny klass. I Japan byter man nämligen årskurs i April, inte i Augusti som man gör i Sverige. När man börjar tvåan på min skola så får man välja mellan tre inriktningar. Internationell, natur eller någon "blandad" där man läser lite av varje. För att sammanfatta det hela lite så läser man massor med engelska och absolut ingen matte i den internationella linjen, massor av matte i naturlinjen och nästan ingen engelska, och i den tredje så läser man lite av allt.

Jag blev placerad i den internationella linjen eftersom att jag är utbytesstudent, vilket inte var mig emot.

Jag kom dit, spänd över att få se om jag skulle hamna med någon av mina gamla kompisar. Haruka hade valt den blandade, så jag visste att jag inte skulle hamna med henne, men Maiko och Moe hade som tur var valt den internationella linjen.

Jag kom dit, och fick direkt panik eftersom att tvåorna har sina skoskåp på ett annat ställe än vi hade i ettan, samt att jag inte kunde hitta mina inneskor eller mitt nya skoskåp, eller mitt namn i listan där det står vart alla hamnat i för klass. Jag är så glad att jag hade gått dit med Haruka. De hade ju trott, precis som alla andra förutom jag, att jag skulle åka tillbaka till Sverige efter jordbävningen, så de hade packat ned allt jag lämnat kvar på skolan i en låda som de planerat att skicka till mig.

Så Haruka följde mig till lärarrummet, där Kobayashi-sensei mötte upp mig och gav mig lådan och berättade vilken klass jag skulle till osv osv. Samt att hon berättade att min favoritlärare, Takaku-sensei, hade börjat på en annan skola, vilket betyder att hon inte skulle jobba på Tochigi Shounan nått mer. SNYFT.

Allt gick bra, jag gick in i klassrummet för klass 2-6 där jag skulle gå, och träffade direkt Maiko och Moe, men även Misato, Mayu och Miki vilket gjorde mig glad :D Ännu gladare blev jag när det visade sig att Moe hade sin bänk snett bredvid min! Dessutom satt jag längst bak i klassrummet mot fönsterna. Tvåorna har sina klassrum på översta våningen = Fantastisk utsikt!! Det perfekta stället att sitta på. Framför mig satt Sayaka och bredvid mig satt Minami, som alla kallade Maa-nyan. Sayaka hade gått i min klass när jag gick i ettan också, men jag hade egentligen aldrig snackat med henne.

Våran Homeroom teacher var den samma som i ettan, den allmänt hatade, alltid småsura, Tabei-sensei. Moe höll på att gå under när hon såg honom kliva in i klassrummet. Hon, precis som vi alla andra, hade hoppats innerligt på att slippa honom. Fast mot mig var han alltid snäll. Tack och lov.

AMV: Departure

2011-08-02T21:07:00.002+02:00

Det var länge sedan jag la upp en amv (anime music video). Så jag tänkte lägga upp en av mina favoriter.

Det är en svensk som gjort den, Zetzu är han känd som hos nördar som moi. Han gör helt fantastiskt bra saker, gillar hans verk skarpt! Det här är en av de första amv's som jag någonsin såg, och jag blev helt såld. Den är så sjukt vacker!! Jag får gåshud var enda gång jag ser den. Speciellt i en nedladdad version (bättre kvalitet ;3) på storTVn i vardagsrummet. Den får mig att sitta och gapa som en guldfisk varenda jävla gång jag ser den.

Lovely.

/Yoshia

Sky Crawlers

2011-08-02T20:31:00.003+02:00

Hyrde film och såg för någon dag sedan. Sky Crawlers. Jag hade inte hört talas om den tidigare, men det var något med omslaget och titeln som tilltalade mig, så jag hyrde den.

Helt klart värt det. Jag älskar stämningen de byggde upp genom filmen, mystiken, det lite spännande, men samtidigt inte för pulshöjande. Aldrig läskigt. En film jag skulle kunna se flera gånger utan problem, skulle gärna införskaffa den till min samling. Man bokstavligen kastas in i handlingen, man får så många frågor som jag och Aliss satt och diskuterade fram och tillbaka, och slutet var också fantastiskt bra. Vet inte om jag kan säga att det var sorgligt eller glatt... Intressant, tankeväckande, mystisk. Inte för snabb, inte för seg. Perfekt. Fascinerande.

En film som jag varmt kan rekommendera! :D

Läst: Ökenblomman återvänder

2011-08-01T21:54:00.003+02:00

Titel: Ökenblomman återvänder
Författare: Waris Dirie
Förväntningar: Hade hört att den skulle vara lättläst och läsvärd.
Handling: "Jag ville återvända till stället där jag föddes för att se det med egna ögon. Jag hade ingen aning om var i Somalia min familj fanns. Till en början verkade det lika omöjligt att finna dem som att en nomad-flicka skulle kunna bli fotomodell."

Waris Dirie är den somaliska fotomodellen som efter sin bok En blomma i Afrikas öken blivit en symbol för kampen mot kvinnlig könsstympning. I Ökenblomman återvänder berättar hon om sitt ursprung i en somalisk nomadkultur och om en resa tillbaka för att träffa sin mor, sin far och de människor hon en gång växte upp med. På ett smärtsamt sätt konfronteras hon med det samhälle som bär skulden till att hon som liten flicka könsstympades på det grymmaste vis.

Reflektioner: Lättläst, check. Läsvärd, check. Med andra ord levde den upp till mina förväntningar! Det var intressant att få ta del av hennes resa och jag tyckte jag fick en fin inblick i livet i Somalien som nomad, och hur hemskt annorlunda det är från livet vi utanför Afrika lever. Jag tyckte hon gjorde det bra med att visa både de sämre och de bättre sidorna av Afrika. Det kändes inte som att hon vinklade det åt antingen det ena eller det andra hållet, utan verkligen visade en trovärdig och sann bild av Afrika, vilket är schyst och bra tycker jag.

Betyg: 8/10

Dagens Låt - Heartless

2011-08-01T02:21:00.002+02:00

Dagens Låt

Kanye West - Heartless

The Fray - Heartless

Det är The Fray som gjort en cover på Kanye West's låt Heartless. Jag tycker att båda versionerna är bra, men måste ändå säga att jag föredrar The Fray ändå.

/Yoshia

Ögongodis - "Letters To An Absent Father" (Maré Odomo)

2011-08-01T01:54:00.018+02:00

Läste en av alla Level-tidningar som kommit under tiden jag var i Japan och hittade dessa.

Så himla fina! De är alla skapade av Maré Odomo, ni kan se mer av hennes verk här.

Jag hoppas att Ash får återse sin far <3

/Yoshia

清水寺 - Kyoumizudera

2011-07-31T23:09:00.020+02:00

Medan jag fortfarande var i Osaka så passade jag och Linn på att dra till Kyoto och utforska lite. Dessutom var det ju Sakura, körsbärsblomningen. Min familj tipsade om Kyoumizudera - Kyoumizu templet, så vi drog dit. Väldigt kul och väldigt vackert!

Vi gick först hela vägen till templet, i jakt på något ställe att äta. Det enda stället vi hittade var något mysko litet fik, där de i stort sett bara sålde Curry. Kyckling-curry med ca 3 kycklingbitar. Förutom detta så spelade de konstig fransk musik och hade enbart målningar av nakna kvinnor på väggarna. Det var öde förutom vi. Jippie.

Med nya krafter efter att ha skrattat åt att vi måste hittat det skummaste stället i hela Kyoto, så vandrade vi upp för de branta backarna för att ta oss till templet.

På vägen hem så bestämde vi oss för att ta en paus vid en vacker å och äta lite glass vid strandkanten. Samma sekund som jag skulle ta min första tugga av glassen så kom en stor, svart jävla fågel bakifrån och slog till min hand så att glassen flög i ån, och sekunden senare plockade fågelskrället upp glassen ur vattnet och flög iväg med den. Jag bara satt och gapade. Sedan köpte jag en ny glass.

Senare gick vi till en park i närheten av tågcentralen, där kom det en gubbe som var kanske 80 år eller nått, och gav mig blommor han plockat själv.

Då blev jag glad igen. :D

/Yoshia

Mitt lille Land

2011-07-26T17:21:00.002+02:00

Dagens Låt

Mitt lille land - Maria Mena

Det är så att jag får en tår i ögat... Igår slog mig ned och läste ordentligt om mördaren och allt som har hänt i Norge. När jag läste hans utdrag ur hans "dagbok" så kände jag illamåendet komma krypande. Så jävla sjukt.

Om mitt liv vore en film...

2011-07-25T10:05:00.004+02:00

Tänk att jag aldrig lär mig uppskatta vad jag har förrän jag inte har det. Visst finns det undantag, men för det mesta är det så. Antingen så vill jag snabbspola mitt liv, eller så vill jag backa det lite.

De stunder jag gillar bäst är de som får mig att vilja pausa mitt liv.

Just nu vill jag absolut inte pausa mitt liv. Jag vill mest bara spola förbi det här sommarlovet så att skolan börjar, så att jag får något annat att tänka på någon gång. Att backa mig in i Japan igen skulle inte direkt skada heller.

I natt drömde jag att jag var i Japan. Jag spelade basket. Men det var inte det som var grejen. Det var så simpla saker som att jag gick till basketklubbens förvaringsskåp, hämtade nyckeln, gick till klubbrummet... Åååh, mitt älskade klubbrum. Kanske stället jag gillade bäst på hela skolan.

Det som svider mest, det som fick mig att gråta på morgonen när jag vaknade, var vetenskapen om att dessa minnen sakta men säkert kommer att bli luddiga. Jag kan se dem tydligt och detaljrikt nu, men för varje dag som går så kommer de blekna bort, sakta men säkert, detalj för detalj.

Jag vill tillbaka dit. Jag vill veta säkert att jag ska tillbaka dit. Vill bestämma ett datum, en tid så jag vet att jag ska tillbaka, så att jag slipper sitta här och undra. Så att jag kan få längta istället för att undra. Det är så mycket trevligare att längta till något som kommer hända, istället för något som har hänt. För längtar man tillbaka till något som har hänt så är det slöseri med både energi och tid. Slöseri med liv. För man kommer aldrig tillbaka. Man kan komma tillbaka till samma plats, men inte samma ögonblick. Jag blir bara ledsen av att längta tillbaka.

Så nog med bakspolningar. Mitt liv är ingen film. Jag kan inte åka tillbaka i tiden. Istället får jag koncentrera mig på att antingen hitta något att njuta av i detta nu, eventuellt längta framåt. För att få den snabbspolande effekten så får jag hålla mig sysselsatt.

Vad skönt det vore om jag bara slutade tänka så jävla mycket.

Drar från Stockholm nu, mot en liten håla utan för Köping = Valskog. Kul kul.

Konfirmation

2011-07-24T22:14:00.004+02:00

Jag var på min kusins Konfirmation idag. Alltså, satt i kyrkan i 2 timmar.

Att sitta i en kyrka i två timmar fick mig att fundera. Över tro, Gud, kärlek m.m. Vad är min tro? Jag brukar alltid säga att jag är med i Svenska Kyrkan, men att jag inte tror på Gud. Det stämmer ju i vissa fall. Ändå, när jag känner att jag hamnat på botten, eller när jag känner att jag inte kan göra mer än att hoppas på tur, så sitter jag ju där och ber. Tänker ihop några vackra ord och avslutar med ett "amen". På något sätt brukar det ändå kännas lite bättre.

Om det känns bättre efter att jag har bett till Gud, bara det att det faktiskt händer att jag ber, borde väl säga nog om att detta "jag är med i Svenska Kyrkan, men är inte troende bla bla bla" är en stor fet lögn. Andra halvan i alla fall. Jag är ju ändå med i Svenska Kyrkan.

Jag har ju ändå aldrig sett mig själv som en troende person. När jag konfirmerade mig så avfärdade jag det mesta som "luddigt trams". Konfirmerades samtidigt som jag tänkte "äsch, jag kan väl gå ur kyrkan senare" eftersom att jag hade hört något om att man måste betala till kyrkan om man är med i Svenska Kyrkan, och det ville jag ju inte göra, haha.

Man kan väl säga att jag inte var riktigt mogen för att konfirmeras då. Jag önskar att jag hade tagit det lite mer på allvar, och riktigt funderat över sånt här. jag kan väl dock skylla lite på att jag kände hela gruppen sen förut, (samt att halva gruppen består av folk som jag lite fördomar om som jag inte riktigt kan få bort, även om jag inte tvivlar på att mina fördomar om dem är just något som min hjärna hittat på). Dessutom var vår präst en riktig surtant som tog allting lite för seriöst, vilket även det sänkte mina ambitioner om att hitta mig själv i min tro.

En rätt stor kontrast till den nykonfirmerade kusinen som jag träffade på idag. Hon hade varit på läger i tre veckor, och hon har verkat haft helt fasligt roligt! Bra ledare, bra kamrater, fin inställning. Det går nog knappt att få en bättre konfirmation än hon hade fått. De hade varit på en liten ö i 3 veckor, där de hade seglat och allt möjligt. Jag är lite avundsjuk faktiskt. En sån fin konfirmation var nog precis vad jag skulle behövt för två år sedan. Tror jag i alla fall, haha.

Så, ska jag sätta mig ned och gräva fram min gamla bibel nu då? Ja, vi får se. Jag kanske sätter mig ned och läser några stycken ur den någon gång.

Om jag hittar något intressant så återkommer jag.

/Yoshia

Island vs Sverige

2011-07-24T12:37:00.004+02:00

Jag glömde ju skriva att en av mina favoritspelare, (Jakob Sigurdarson) som såklart också spelar i Sundsvall Dragons, spelade för Island igår. Även Dragonsspelaren Hlynur Baeringsson spelar i det Isländska landslaget. Jag har dock aldrig sett Hlynur spela, eftersom att han kom i början av förra säsongen, samtidigt som jag åkte till Japan...

Detta gjorde det såklart väldigt svårt för mig att bestämma mig för vilket lag jag ska heja på. Samtidigt som jag absolut borde heja på Sverige, jag är ju ändå svensk, så gör kombon Öqvist + Sigurdarson beslutet riktigt svårt...

Sverige vann tillslut, läste jag på nätet. 74-62. Sigurdarson gjorde inte mindre än 22 poäng, och var där med poängbäst på planen igår!! Yaay!!

Med facit i hand så känner jag att för min del skulle det spelat absolut ingen roll om Island skulle vunnit istället... Men men, det blev i alla fall jämnt. Vilket är kul. Vilket gör det ännu surare att jag missade matchen. Snyft.

Nu när Sverige ändå vann matchen mot Island får de väl ta och vinna hela NM då tycker jag. Så, från och med nu så gör jag väl som jag borde, hejar på Sverige!!

Men Island får gärna komma tvåa ~ ;3

Basket NM i Sundsvall

2011-07-23T20:21:00.003+02:00

Sitter hemma hos farmor och farfar i Stockholm just nu. Utan mobil. Jag har glömt lösenordet till min facebook. Med andra ord: Min enda länk till omvärlden är just denna blogg. Jahapp.

Jag kommer hem till Sundsvall på onsdag om någon nu var intresserad.

Men det som svider mest med att inte ha varken mobil eller facebook är en viss basketmatch.

Nu, från och med idag, lördag, fram tills på onsdag, så spelas NM, Nordiska Mästerskapen, i Basket i Sundsvall. Jag kommer missa varenda jäkla match, förutom Sverige mot Danmark på onsdag kväll. Det svider. Massor. VILL SE JUU!!!

Ikväll är den matchen jag hade sett fram emot mest, nämligen Island mot Sverige. Dels eftersom att mitt favoritlags (Sundsvall Dragons) föredetta coach, Peter Öqvist, numera är coach för Islands landslag + att Johan Pierre och Johan Jeansson (båda spelar i Sundsvall Dragons) är med i Sveriges landslag.

Hur ska jag nu göra för att få reda på resultatet så fort som möjligt?? (;__;) Jag får väl ringa Becka eller hålla koll på Sundsvalls Tidnings hemsida eller nått.

Men gud vad mycket jag saknar en mobil just nu.

/Yoshia

Läst: Jokern

2011-07-22T13:13:00.004+02:00

Titel: Jokern
Författare: Markus Zusak
Förväntningar: Halvhöga... Fick den rekommenderad av min mor, eftersom att jag klagade på att jag inte hade något att läsa.
Handling:
"Ed Kennedy är en nolla utan framtid. Han kör taxi olagligt, spelar kort utan framgång och är hopplöst förälskad i sin bästa vän, Audrey. Vid sin sida har han Dörrvakten, en illaluktande, kaffedrickande hund.
Hans liv är långtråkigt och utan spänning tills han av misstag förhindrar ett bankrån.

Det är då första esset dyker upp med tre adresser och tre klockslag.
Ed vacklar mellan rädsla och nyfikenhet och sakta övertygar han sig själv om att hjälpa människorna som bor på de olika adresserna. Människor som precis som han behöver hjälp.

Sakta förändras Eds liv och tillslut återstår bara en fråga...
Vem är det som skickar spelkorten?

Reflektioner: Det var bara ett år sedan jag läste en bok på svenska, haha. Den gick sjukt snabbt att läsa, hade svårt att sluta när jag väl hade börjat. Lättläst, underhållande, spännande, med ett fint budskap. Det är aldrig för sent att göra något med sitt liv. De skulle dock gärna fått gå lite djupare in på Eds liv för full pott. En bok som jag varmt kan rekommendera.

Betyg: 9/10

Angels

2011-07-21T23:46:00.002+02:00

Dagens Låt

Angels - Owl City

Deras nya skiva är ruskigt bra. Har lyssnat på den ca 3 gånger i sträck nu. Rekommenderas varmt. All things Bright and Beautiful heter den. Fint, eller hur? ^_^

Sommar

2011-07-21T22:22:00.004+02:00

Var med mina kära vänner över en natt på en väldigt vacker plats här på jorden.

Mjölk och hembakade kakor.
Sällskapsspel i massor.
Bra film.
Lite sömn.
Massa godis.
Bad.
Båt.
Tre underbara vänner jag saknat massor.

Önskar att jag hade tagit lite bilder med min kamera. Men nu blev det inte så. Det känns att det är sommar nu, det är skönt. Synd bara att den inte varar för evigt. Kan dock inte låta bli att längta liiiite till skolan, mest av nyfikenhet över hur det kommer bli. Ny skola, nya vänner, nya rutiner, nya äventyr. Det blir lite långtråkigt i längden att inte göra något spännande liksom.

Ska jag säga som kom hem från Japan för två veckor sedan.... Håhåjaja. Nu har jag visst suttit still för länge. Vad ska jag göra för spännande till skolan börjar då?

Det är för tråkigt att slappa.

Autopilot

2011-07-19T11:10:00.003+02:00

Dagens Låt

Autopilot - Amanda Jenssen

Värdfamiljen i Osaka

2011-07-18T16:48:00.012+02:00

Efter jordbävningen åkte jag ju till Osaka, som nog de flesta av er vet. Vad jag tyckte om det kan ni läsa här. Jag var väl inte jätteglad kan man ju säga, haha.

Om man bara skulle tagit bort osäkerheten över vad som skulle hända härnäst, så skulle nog min lilla tripp till Osaka varit riktigt trevlig. Familjen var snäll, men jag fann dem rent ut sagt skrämmande perfekta.

Vårlov. Alla barn går och lägger sig klockan 8 varje dag. Uppstigning klockan 7 för samtliga. Gemensamma måltider. Städa varje dag. Alltid rent och fint. Bara det att värdmamman spenderade sina lediga kvällar med att plugga ord på engelska som inte ens jag kan.

Det var en rätt så stor kontrast till mitt hem är i Sverige, samt min värdfamilj i Tochigi. Först när jag kom dit så satt jag ju typ livrädd för att göra något fel, spilla lite mat, hålla pinnarna fel etc. Ville väl passa in i den perfekta miljön. Det gick väl bra i de här två veckorna när jag var där, men jag är ändå glad att det bara blev 2 veckor, jag skulle aldrig klarat att hålla det där uppe särskilt mycket längre är jag rädd, haha. Speciellt inte om jag skulle ha börjat skolan där.

Inte för att jag tror att de skulle blivit arga om jag gjorde något fel, inte var lika perfekt som dem. Det var nog snarare jag själv som inte ville visa mig sämre eller nått. Ville bevisa för mig själv att kan de så kan jag.

Jag och värdbror min som lagar Takoyaki. Jättegott och jätteroligt att laga :D
Sedan åkte vi en helg till ett Ninja-museum som låg en bit utanför Osaka. De hade en show, visade hur ninjorna levde, man fick prova att kasta kaststjärnor m.m! :D

Ingen familj är perfekt. Perfektion existerar inte. Allt och alla har sina positiva och negativa sidor. Även denna familj. Deras negativa sida var kanske just det att det var så perfekta. Eller så var det bara jag som upplevde dem så.

Jag glömde en strumpa där när jag flyttade tillbaka till Tochigi. En vecka senare kom strumpan på posten tillsammans med ett fint brev.

Bara det liksom.

/Yoshia

Harry Potter

2011-07-18T11:40:00.005+02:00

Jag såg nya Harry Potter på bio i förrgår.

Den var... wow. Vet inte vart jag ska börja eller sluta. Jag satte mig ned. Filmen började där den förra slutade. Sedan pang pang pang pang, allting bara hände, det tog slut och jag satt där och bara gapade. Skulle någon i den sekunden frågat mig vad jag tyckte om filmen, så skulle de nog inte fått ut mycket ur mig. Det hände så mycket och så snabbt att det tog X antal timmar att bearbeta allt och fatta vad jag precis hade sett.

Är detta då något dåligt? Nej, det tycker jag inte. Jag gillar filmer med snabbt tempo. Även om det hände så mycket hela tiden så gjorde det mer att jag kände att jag "drogs in" i filmen, snarare än att det kändes stressat.

Det bör kanske nämnas att jag inte har läst boken, om jag skulle gjort det så kanske jag antingen skulle:

Upplevt filmen bättre eftersom att jag redan skulle vetat allt som skulle hända, och därför skulle fattat storyn bättre.
Upplevt filmen sämre och stört mig på alla de detaljer de eventuellt tagit bort.

Generellt känner jag att jag borde läsa boken. Eventuellt se filmen igen. Mest för att få bort den här dum-förvånade känslan av "Hoppsan, där tog det slut" utan att egentligen fatta att det tog slut.

Det är slut. Finito. Owari. Shinjirarenaindakedooo~

Jag kan ju glädja mig med att jag i alla fall har 3 böcker kvar att läsa.

/Yoshia

Ögongodis - Misstigri

2011-07-17T23:58:00.003+02:00

Vill ha fler tavlor. Nu.

Hybrid Rainbow

2011-07-17T18:29:00.002+02:00

Dagens Låt

Hybrid Rainbow - The Pillows

Hybrid Rainbow - Bump of Chicken

Har svårt att bestämma mig för vilken av versionerna som jag gillar bäst. När Dai frågade mig för en månad sedan så svarade jag Bump of Chicken. Om någon skulle frågat mig idag så skulle jag nog svarat The Pillows.

Det är dock The Pillows som gjorde låten först. För text i både Kanji, Roomaji och översättning se här.

昨日まで選ばれなかった僕らでも
明日を持ってる

Even we, who weren't chosen up till yesterday

Are holding onto tomorrow

Kawaiicon

2011-07-17T11:15:00.005+02:00

Då var det dags för lite konvent igen!!! Det var ju bara över ett år sedan.

Medan jag har varit borta är det ett gäng duktiga människor som har tagit i tu med att skapa ett konvent i Sundsvall. Yippie!! Jag kan ju liksom inte bara låta bli att gå när det nu kommit ett konvent på hemmaplan sådär. Kawaiicon heter det, lite gulligt sådär :3

Alltså, den 23-25 September drar det igång. Jag har blivit antagen som funkis (yaay), så ni hittar mig i Infon. Titta gärna förbi.

YAAAY KONVENT, PEPPAD TILL 10000000!! :D:D

Skapa ett Minne

2011-07-16T11:32:00.009+02:00

Måndagen innan jordbävningen blev det dags för ett besök till Tokyo Disney Sea. Det var nämligen lov från skolan, av någon anledning jag glömt bort. Denna gången med mina vänner från skolan, gänget jag brukade umgås med mest hade tänkt att det skulle vara kul att göra något tillsammans (skapa ett minne, som de säger i Japan), innan vår klass, 1-2, skulle splittras. Det japanska skolåret börjar nämligen i April, och när man börjar tvåan så får man välja mellan internationell, natur eller en "blandad" inriktning. Detta betyder att alla klasser skulle ändras beroende på vilken inriktning man valde.

Träffade upp Yuna och Mayu på tågstationen och drog till Tokyo. Där mötte vi upp de andra, Sakurako, Kofuji, Haruka, Maiko och Erika.

Vädret var dock inte på vår sida. Alls. Det snöregnade. Det var så blöt snö att det kändes som tungt regn, fast vitt och så stannade det kvar ovanpå paraplyerna. Stoppade detta oss? Nej. Vi hade så kul man bara kunde ha under omständigheterna! Såklart!

Mayu och Yuna, medan vi väntar på tåget

Disney Tåget :D
Gruppbild under Tower of Terror!

Efter en lång rolig fartfylld dag, så åkte jag hem med trötta ben, massa nya autografer i mitt autografblock, samt ett nytt, fint minne som jag kommer minnas för livet.

Vi hade skapat ett minne.

Bikiniproblem.

2011-07-16T00:18:00.005+02:00

Badsäsongen är i full gång. Jag grävde fram min gamla bikini från någonstans när det blev dags för årets första dopp förra veckan.

När jag såg den. Jag kände bara "neeej..." Den är nu två år gammal, och det börjar bli dags för en ny!

Sagt och gjort, jag drog iväg till alla möjliga affärer i Sundsvall, men jag hittade inte en enda bikini som kändes "rätt" liksom. Inte efter att ha sett bikinierna i affärerna i Japan. Vilken skillnad alltså. Jag vill också ha en småblommig kjol-bikini!! ;_; Men finns det i Sverige? Nej. Såklart det inte gör.

Har kollat runt lite på ebay idag och hittade några som jag gillar till bra pris, allihopa från Kina. Istället får jag inget grepp om storlekarna, eftersom att de inte skrivit mer än S, M och L... Det säger mig ju mycket. Eller inte.

Vi får se hur jag gör.

Här är i alla fall lite av det jag lyckades gräva fram på Ebay.
Jag är mest för den längst upp av dessa tre, men jag skulle gärna lägga vantarna på vilken som helst av dessa.. Varför köpte jag inte bara en bikini när jag var i Japan det skulle gjort allt sååå mycket lättare!!! (;_;) Lätt att vara efterklok.

/Yoshia

Synvilla

2011-07-15T23:42:00.014+02:00

Visst, jag ljög inte när jag skrev att skrivlusten var tillbaka. Det blev bara så att den skrivlusten fick sin del när jag skrev hejdå-brev till alla nära och kära i Japan, och det fanns varken mycket tid och lust att skriva på svenska i bloggen när det var så lite tid kvar... Så kan det gå. Men nu är jag hemma, har i stort sett nada att göra, nå nu ska ni få se på grejer!

Vi drog till ett coolt ställe nästa dag. Massa synvillor överallt, skitkul!! Titta själva ;D
Allt på bilderna är helt vanliga väggar. Inga statyer, inga apor, inga vingar (även om jag är väldigt ängellik så har jag faktiskt inga vingar. Tro det eller ej.). Bara massa målningar överallt. Najs.

/Yoshia

Rindouko Family Bokujou

2011-05-19T14:29:00.013+02:00

Vi går tillbaka lite i tiden då, nämligen till helgen innan jordbävningen.

Vi drog på en utflykt till Nikko. Nikko är mest känt för sina tempel, men eftersom att jag redan sett det så åkte vi till en park i stället, samma park som jag var i med EF på EF-campet i augusti, för er som kommer ihåg.

Efter några timmars bilfärd kom vi fram till Rindouko Family Bokujou där vi skulle spendera förmiddagen.

Det första jag hittade som såg kul ut var inget mindre än dessa bedårande trampbåtar som inte föreställer något mindre än nyckelpigor.

Lyckades efter ett litet tag att övertala Megu och värdmamma att åka med mig i båten. Jag har ju aldrig åkt trampbåt, så jag tänkte att det skulle vara kul att prova! Jäkligt jobbigt var det, men lite småkul sådär.

Det är Kaninens år i år, därav kaninen.

Vi tog en lunchpaus, och precis som när jag var där med EF så blev det BBQ! Mums~

Mätta och belåtna drog vi oss iväg till djuren.

Först bar det av mot en ko vars namn händelsevis råkade vara Megu. Lite komiskt. :D Vi fick även äran att mjölka henne lite. Det var kul.

Vi matade kalvarna också, en blev lite avundsjuk och beslutade att nafsa på min jacka istället.

Sedan blev det bågskytte och kanonskjutning. Pilarna kom fram, men kanonen var ju helt hopplös. För mig i alla fall, alla andra fick fram de där kulorna, men mina flög typ två meter och rullade sedan lite. Ingen framtid som sjörövare för mig.

/Yoshia

Tillbaka!!

2011-05-19T08:01:00.004+02:00

Efter en fantastiskt lång uppehåll från bloggen så har skrivlusten kommit tillbaka! Jag har satt mig och börjat skriva många gånger, men kommer aldrig längre än 2 rader, jag finner liksom inte orden bara.

Men nu så. Inspirationen är tillbaka, så här skall det skrivas!!

Det har ju hänt maaaasssoooor sedan jag skrev senast, såklart. Så jag kommer ta det från det att mitt uppehåll började, så ska vi se om jag lyckas komma ikapp!

Jag är tillbaka i Tochigi i alla fall, jätteskönt

Bildbevis på att jag lever, fortfarande iklädd min älskade skoluniform :D

Vill gå på Karaoke nuuuuu!!~ xO

/Yoshia

Osaka - På flykt!

2011-03-27T11:52:00.004+02:00

Jag har flytt till Osaka! Eller snarare blivit tvångsförflyttad?

Samma kväll som jag skrev det förra inlägget om Jordbävningen, kl 22.00, så ringde EF och sa att jag måste vara i Tokyo kl 13.00 nästa dag för att ta snabbtåg, Shinkansen, till Osaka. När jag frågade hur länge jag skulle vara där, så sa de att de inte visste, och på alla andra frågor jag hade så hade de inget svar.

Det var så jävla jobbigt, jag fick 13 timmar på mig att sova + säga hejdå till alla. Jag hade ju föraningar om att jag skulle till Osaka, men då trodde jag skulle få komma tillbaka till Tochigi efter två veckor, men det är alltså inte längre säkert. Jag hade ingen aning om jag skulle få komma tillbaka till Tochigi eller inte, om jag skulle säga hejdå till alla eller inte, det var det som var värst tror jag. Det finns en sak som jag vet i Japan, ett ställe där jag känner mig 100% säker, ett enda ställe som inte känns främmande, och det är i min värdfamiljs hus. Där känner jag mig hemma, det är min plats i Japan, där känner jag mig trygg. Där finns folk som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Jag vet var jag har dem. Utan för Tochigi finns det inte en enda person i Japan som jag känner. Nu skulle de ta ifrån mig denna trygghet och ge mig två alternativ. Åka hem eller åka till Osaka ovetandes över hur länge jag skulle vara där, om jag skulle kunna komma tillbaka till Tochigi eller tvingas börja om från början i Osaka.

Jag vill inte ge upp halvvägs. Om jag åker hem nu så finns det bara en enda anledning till det och det är rädsla. Det är därför inte ens en tredjedel av alla utbytesstudenter är kvar i Japan, och vi är bara två stycken kvar som bodde norr om Osaka när jordskalvet kom, och det är jag och Linn från Norge, jag berättar mer om henne senare. Det är för att antingen de eller deras föräldrar är rädda. Därför åker de hem.

Jag var aldrig rädd i Tochigi. Jag var inte rädd när jordskalvet kom. Det kändes aldrig som om huset skulle rasa in, och eftersom att det aldrig kändes som om jag eller någon annan i närheten skulle dö eller skadas så var jag aldrig rädd, det kändes mer som en spännande upplevelse. Det känns helt overkligt att det är så många som dött och skadats så nära Tochigi.

Jag var aldrig rädd när kärnkraftverket sprängdes. Ingen i Tochigi eller i Tokyo kommer dö av det, var så säker. Speciellt inte jag eller mina kompisar. Går jag över en traffikerad gata sätter jag mer eller mindre mitt liv på spel, det är väl ungefär lika stor chans att jag kommer dö tack vare explosionen som att jag skulle dö när jag går över gatan.

Därför kunde jag vara lugn. Innan jag fick beskedet om att jag skulle bli skickad till Osaka var jag lugn. När jag fick beskedet om att jag skulle till Osaka, då blev jag rädd. Väldigt rädd. Rädd för vad som skulle hända, vart jag skulle hamna, rädd för att jag aldrig mer skulle få se mina vänner och basketlaget på Tochigi Shounan High School och bara sticka utan att ens få chansen att säga hejdå. Det kändes hemskt. Att se hela min familj gråta kändes hemskt. Till och med min värdpappa grät. Rädd över om jag skulle få en ny värdfamilj och hur jag skulle kunna komma överens med dem, eller om jag skulle kunna få kompisar på den nya värdskolan som jag inte ens visste om jag skulle behöva gå till eller inte. Det var nära att jag gav upp där, bara lät rädslan vinna och åkte hem till Sverige, i Sverige är allt tryggt och säkert, ingenting att vara rädd över där. Men jag vet att jag skulle ångra mig om jag åkte hem nu, jag skulle bli besviken på mig själv som inte klarade av ett år i Japan, besviken över att jag lät rädslan vinna. Så jag bestämde mig för att ändå åka till Osaka och se hur det blir. OM familjen är hemsk och OM jag inte får några vänner på skolan, inte förrän dess kan jag tillåta mig själv att åka hem.

Jag mötte upp ett gäng utbytesstudenter på stationen i Tokyo på onsdagen, som alla skulle hem inom de närmaste dagarna, de skulle bara ned till Osaka eftersom att det var lättare att ta flyget därifrån. De var trevliga och vi snackade på hela vägen ned. Väl framme sattes jag på ett hotell med massa andra utbytesstudenter och delade rum med en tjej från Norge över en natt.

Nästa morgon, Torsdag, så åkte alla, exakt alla, utbytesstudenter till flygplatsen för att ta flyget hem till sina länder, förutom jag. Jag hade nu en hel dag att spendera, helt själv, i en stad där jag aldrig varit. Helt själv. Jag kände mig typ ensammast på hela jorden. Dessutom visste jag ju att om jag gick ut i Osaka så skulle jag gå vilse på några sekunder. Så jag gick upp på hotellrummet och låg där och tyckte synd om mig själv och saknade alla i Sverige och alla i Tochigi så förfärligt mycket.

Det var då jag plötsligt kom ihåg en tjej som heter Nathalie från Holland, också en EF student, som jag träffat i lobbyn dagen innan. Vi hade pratat lite snabbt, hon har bott i Osaka från start och har inga planer på att åka hem, så om jag ville så skulle hon kunna visa mig runt i Osaka sa hon. Jag skickade iväg ett mejl och fick snabbt svar. Vi skulle mötas i lobbyn lite senare samma dag för att gå någonstans och göra någonting.

Vi shoppade lite, fikade lite, pratade massor, det kändes jättebra. Nu hade jag någon i Osaka i alla fall som jag kunde lita på. Underbart kändes det.

Samma kväll kom två stycken nya utbytesstudenter, som båda skulle hem nästa dag. Så vi snackade halva natten, det var najs. Snälla flickor.

Nästa morgon så åkte de hem på morgonen och jag skulle precis skicka iväg ett mejl till Nathalie när jag fick ett samtal från EF. De sa att jag skulle hjälpa till på deras kontor under dagen och att jag skulle gå ned direkt för att äta frukost med dem. Lite lustigt kan man tycka, jag har betalat dem en helt sjuk summa pengar och de i stort sett tvingar mig att jobba på deras kontor. Logiskt? Nej. Är det inte jag som är kunden? Sedan när tvingas kunden jobba för företaget? Bra fråga. Jag har inga bra svar, och det hade väl inte EF heller, men duktig som jag är gick jag dit och markerade rubriker med markerpennor på typ 700040458 papper. Rolig fredag. Inte visste de hur länge jag skulle vara kvar i Osaka heller, nehepp.

Denna kväll kom väl "vändningen" kan man säga. Det kom en utbytesstudent från Tokyoområdet (okej, lite söder om Tokyo, Kanagawa, men ändå) som INTE skulle hem till sitt hemland. En tjej, som precis som jag, plötsligt fått besked om att behöva "fly" till Osaka och trotts detta beslutat att inte åka hem. Hon satt alltså i precis samma situation som jag. Hon är nog den enda på hela jordklotet som kan förstå precis vad jag har gått igenom under den här veckan, och jag är kanske den enda som kan förstå hennes situation. Linn från Norge. Så jag kunde ju till och med snacka Svenska med henne! Där försvann ensamheten, efter det att hon kom denna fredagskväll så var vi tillsammans hela tiden. Vi hade så underbart roligt.

Så de närmaste dagarna så gjorde vi allt möjligt tillsammans, shoppade, utforskade Osaka, tog Purikura, Karaoke, snackade skit om EF, åt alldeles för mycket godis, m.m. Vi tog igen de hemska dagarna vi precis gått igenom kan man väl säga. Vi hade ju dock ingen aning om hur länge vi skulle få springa runt och leva livet på Osakas gator, men vi visste ju att även den här lyckan skulle ta slut någon gång.

Onsdag kväll, precis en vecka sedan jag kom till Osaka, så berättade EF att de hittat en ny värdfamilj till mig och Linn. Vi skulle åka till våra nya familjer direkt på Torsdag morgon.

Min familj består nu av min Värdmamma, Keiko, som är hemmafru. Värdpappa Tatsuya som jobbar på något företag. Värdbror, Ketsuya, 7 år och gillar spel av alla dess slag och tar lektioner nästan varje kväll efter skolan i hur man räknar på en kulram... Han kan lösa jättelånga och många additioner och subtraktioner på den där kulramen hur snabbt som helst. Det var jättecoolt när han tog fram den och bara puttade till kulorna hit och dit några gånger och sedan skrev rätt svar på pappret. Värdsyster Aiko, 3 år, hennes hobby är väl typ mat. Hon pratar om mat hela tiden. Hon verkar gilla tomater.

De verkar snälla i alla fall, men jag har absolut ingen aning om jag kommer kunna flytta tillbaka till Tochigi eller inte. Det är fortfarande det jag vill. Det är vårlov i Japan nu så jag är ledig från skolan i någon vecka framöver också, men jag har absolut ingen lust att börja på en ny skola. Vi får se hur det blir. Mina föräldrar i Sverige har i alla fall sagt till EF att både jag och mina föräldrar vill att jag åker tillbaka till Tochigi. Och är det inte alltid kunden som har rätt? ;D

Om det är någon som funderat på att åka till Japan med EF, så borde ni tänka efter en gång. Jag vet inte hur alla de andra företagen man kan åka till Japan med är, men EF har inte fungerat bra för i stort sett någon. Som ni säkert märkte om ni läste igenom allt jag precis skrev, så har jag snackat med en hel del av alla EF studenter, och de allra flesta hade sin egen lilla historia om varför de mer eller mindre hatar EF. Visst, de tog mig till Japan, men jag skulle lätt kommit till Japan för lika mycket pengar om jag åkt med t.ex Explorius, AFS eller Rotary.

Nu ska jag duscha och sova. Jag har i alla fall internet nu, så ni lär höra mer av mig senare.

Ha det bra~
/Yoshia

Jordbävning

2011-03-15T09:07:00.003+01:00

Ja, det har nu gått ungefär fyra dagar sedan jordbävningen här i Japan. Jag har redan berättat hela historien muntligt x antal gånger, och skrivit ned den ännu fler gånger, så ni kan få läsa vad jag skrev till Sundsvalls Tidning.

Jag skrev det klockan 1 på natten på en japansk mobil, och läste inte igenom det innan jag skickade iväg det, och ändå så typ kopierar de och klistrar in precis vad jag har skrivit! Piiinsamt. Så kan det gå när himlen är grå.

Förutom själva skalvet, och alla 100000000010 efterskalv, så är det ju det där kärnkraftverket som sprängts också, vilket leder till att jag helst inte ska gå ut ur huset. Dessutom är jag ledig från skolan fram till den 24 Mars, det blir alltså 9 dagar i instängdhet.... Vi får se om jag lyckas blogga alla 9 dagar också, haha.

Det är många utbytesstudenter som valt att åka hem också, fick jag reda på igår. Jag och Malin har bara en sak att säga: Not in this lifetime.

Trodde vi i alla fall. Idag kom ett mejl där det stod att jag har två alternativ.

1. Åka på en 2veckors resa till Osaka (eftersom att läger är typ kolugnt där) och hålla tummarna för att allt hinner bli bra under den tiden.

2. Åka hem till Sverige.

Gissa tre gånger vad jag har valt... Självklart alternativ 1. Det verkar dock som om de kommer skicka hem mig om inte EF anser det säkert att vara här i Tochigi efter de två veckorna...

Visst att jag vill träffa alla, det är inte det. Men vad i helvete ska jag hitta på fram till sommarlovet hemma då? Jag kan ju inte gå i skolan förrän i höst, så om jag åker hem nu betyder det att jag typ måste sitta och ruttna i huset i ca 3 månader utan att ha någon att vara med eftersom att alla är i skolan. Kul liv liksom! Nej, uscha. Hemska hemska tanke.

Jag har spenderat dessa 4 dagar med att vara poppis i media i Sundsvall (både tv, radio och tidning har sökt mig HOHOHOHOHO -.-) och spelat Pokémon Heart Gold med Dai som ligger hemma i influensan just nu. Jag har blivit helt störtförälskad i Miltank. Därför laddar jag upp en bild på henne just nu~
Visst är hon alldeles underbart fin och rosa? Dessutom gillar hon mjölk, precis som jag!! :D:D

Tankar kring basketklubben

2011-03-01T11:11:00.005+01:00

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev ett ord om basket, så nu passar jag på att komma med lite nyheter. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåliga nyheter.

Vi var ju tre stycken förstaårselever i basketklubben, jag, Yume och Sayuri. I början av december så bestämde sig dock Yume för att sluta. I samma veva så sa Sayuri att hon skulle ta ledigt fram tills Februari för att kunna koncentrera sig på att plugga inför provveckan som jag berättade om för två inlägg sedan. Idag så kom hon på träningen igen, för första gången på lite mindre än tre månader!

Jag har lite blandade känslor kring detta. Först och främst, i December så visste jag inte vad jag skulle göra, några sa att jag borde lägga av, sluta i basketklubben precis som Sayuri och Yume, och efter mitt beslut att fortsätta ändå så har jag fått frågan om det inte är ensamt att vara den enda förstaårseleven i basketklubben fler än en gång.

När Sayuri och Yume berättade för mig att de skulle sluta blev jag lite rädd, det var en trygghet att ha de två med mig, fast efter ett tag insåg jag, taskigt nog, att det nästan var skönt att de inte var där. Mest eftersom att jag äntligen fick spela och göra allt som andraårseleverna fick göra, vilket var jättekul eftersom att de är ungefär på samma nivå som mig. Äntligen kändes det som om jag lärde mig något. Underbart.

Yume och Sayuri hade ju nyligen börjat spela basket, så att spela 1 mot 1 med dem gav mig ju inte så mycket. Jag blev mest sjukt irriterad på Yume, vars hobby verkade vara att rätta mig och säga till mig att göra si och så. Jag tyckte inte det var kul att bli rättad av någon som spelat i några månader, det var lite svårt att veta om det verkligen vore en bra idé att ta emot "tips" från henne. Hon var även väldigt rapp i sina repliker, det hände mer än en gång att hon slängde ur sig något som jag kanske inte tyckte var så jättekul att höra heller. Så förlåt, men när choken lagt sig var jag nästan glad att hon slutat.

Sayuri däremot. Jag vet inte vad jag ska säga om henne. Hon har också sagt lite taskiga saker och så. Dessutom, hon säger förlåt ca 10000 gånger per träning. Hon kan säga förlåt till försvararna om hon sätter ett skott. Lite komiskt sådär kan jag tycka. Så jäkla osäker hon är. Inget självförtroende någonstans verkar det som. Men ändå snäll, oftast.

Så, tillbaka till idag. Jag var säker på att andraårseleverna skulle tycka det var självklart att sätta mig med Sayuri igen och spela 1 mot 1 med henne i 20 minuter, medan alla andra spelade på andra sidan planen. Hej då lagkänslan, välkommen tillbaka särbehandlingen. Jag blev väldigt positivt förvånad när de inte alls ansåg det självklart att jag skulle paras ihop med Sayuri.
Ruri: Sayuri, tror du att du kan vara med och spela 1 mot 1 med oss?
Sayuri: Förlåt, men det blir kanske lite svårt (tittar just nu väldigt mycket åt mitt håll, svårt att missa vad hon vill, hehe)
Ruri: Jaha, vad ska vi då göra... Det blir ju lite svårt att spela själv liksom, haha.
Sayuri: Mm, joo precis.
Ruri: Jo, just det! Hilda! Hilda, skulle du kunna tänka dig att spela lite med Sayuri?
Jag: Ehh.. Hmm... (gör mitt bästa för att komma på ett fint sätt att säga nej på, men kommer inte på något så..)Jodå, okej då.

Som sagt, det tog längre tid för henne att komma på att jag borde spela med Sayuri än jag trodde att det skulle=lycklig Hilda. Hon frågade ju till och med om det var okej för mig. Det slutade ju dock med att jag visst var tvungen att spela med Sayuri = Inte lycklig Hilda. Nu är det som det är, så nu är jag fast igen. Håhå jaja. Tänk om jag spelat 1 mot 1 med mina kära lagkamrater för sista gången nu... Usch, hemska tanke.

Förhoppningsvis lyckas jag övertala Sayuri att spela med mig och de andra andraårseleverna en vacker dag. Hoppas den vackra dagen kommer inom en snar framtid.

En bild på mig och alla andraårselever! :D

Eri...pyon?

2011-02-28T09:50:00.006+01:00

Jag gillar ju att ge namn på saker kanske ni har märkt. Datorn jag skriver på just nu till exempel heter Joan Jr. Sedan har vi Apan Apis, min förra mobil som dog (r.i.p) hette Equilibrium, min förra basketboll heter Excalibur, min rosa kaninväska heter Benke, mitt rosa kaninpennfodral heter Benke Jr. och så vidare.

Som ni tidigare säkert förstod av inlägget Musik så betyder min iPod väldigt mycket för mig. Jag har länge velat köpa ett gulligt fodral till den, men inte hittat något som jag verkligen fastnat för, fram tills igår.
Då hittade jag världens charmigaste iPodfodral som jag köpte omedelbums. Fodralet har ju dessutom ögon, så då kände jag verkligen att det saknades ett namn. Men vad?

Jag diskuterade detta med Erika i klassen, jag tyckte namnet "Erika" var ett skitbra namn! Det tyckte ju inte hon dock. Hon tyckte att den skulle heta Elisabet (erisabesu) som är mitt mellannamn. Men nej, det är ju alldeles för långt! Jobbigt att säga jue. Så vad sägs om... Eri? Eri som i Erisabesu och Eri som i Erika! Eri-Pyon! (bara för att "pyon" är kul att säga och låter gulligt.) Skitsmart tyckte jag! Men det tyckte inte hon.

Så, min iPod har fortfarande inget namn. Jag överväger att döpa henne (den) till Erisabesu och sedan använda Eri-pyon som ett smeknamn... Fast det kommer hon säkert inte heller gå med på...

Det är i stunder som dessa som jag måste påminna mig själv om att det är MIN iPod och inte Erikas, så jag kan döpa den till vad jag vill! Vi får se hur jag gör. Jag återkommer. Ni får gärna komma med förslag om ni har några.

Vilket underbart i-landsproblem.

Plugg och skoluniformen...

2011-02-27T12:37:00.005+01:00

Förra veckan så var det provvecka igen. Det är det tredje provveckan sedan jag kom hit till japan, alltså sedan September förra året. Det går till så att en vecka innan provveckan så förbjuder de all klubbaktivitet, så även basketklubben, alltså spelade jag inte basket på ungefär två veckor dårå. Sedan, på måndagen-torsdagen på provveckan så är det halvdagar, man börjar halv 9 och slutar kring 12 och de dagarna består utan 3 olika prov med 15 minuter mellan varje dag och dagen slutar som vanligt med "städning". Förutom på torsdagen, den är lite speciell. Då är det "bara" två prov och sedan är det kontrollering av skoluniformen.

Jomen, eftersom att det är halvdagar så hade jag massor med fritid, det var ju därför uppdateringen av bloggen var så himla bra där ett tag, haha. Men för japanerna var dagarna allt mer än lediga. Visst finns det de som inte pluggar alls och får helt usla betyg på proven, men sedan finns det ju dem som satsar hårt. Hårdare än jag någonsin skulle palla plugga tror jag. Det var ett gäng som efter proven stannade kvar på skolan och pluggade fram till ungefär 5. Jag satt själv och pluggade till undefär halv 3, sedan fick jag nog och stack hem, haha. Men seriöst, hur klarar man att plugga koncentrerat i 5 timmar direkt efter att man gjort 3 prov?? Jag fattar inte.

Sedan finns det dem som kan sitta på en lördag och plugga i 9 timmar!! Alltså. Visst är det viktigt med utbildning, visst är det viktigt att göra sina läxor och plugga inför prov och så, men det finns en gräns tycker jag. Man pluggar ju bort hela sin ungdom, vad hände med att ha kul? Det måste ju finnas en balans mellan plugg och fritid. Jaja, man får väl bara hoppas att pluggandet lönar sig för dem i alla fall.Kineserna ska ju vara ännu värre har jag hört. De måste ju bli som robotar en vacker dag.. Uscha.

Kontroll av skoluniformen. Det har de lite då och då på skolan, för att se till att ingen bryter några av alla de 1000000 regler som finns. Det går till så att alla förstaårselever ställer sig på fina rader i gympasalen och får lyssna på lite olika "3minuters-tal" (som alltid brukar sluta på sådär 5-6 minuter) av lärare innan killarna går och ställer sig på nya led längst bak i gympasalen och tjejerna längst fram. Sedan går lärarna igenom rad efter rad, väldigt systematiskt, och kontrollerar allt möjligt.

1. Naglar. De får inte vara för långa, det ska inte gå att se dem om man tittar på handflatan. Självklart är även nagellack förbjudet.
2. Öron. De tittar så att man inte tagit några hål i öronen.
3. Hår. Det får inte vara brunare än svart. Är det det så ger de en varning och säger att man måste färga det svart så snart som möjligt.
4. Kjolen. Så att man inte gjort den kortare genom att rulla upp den eller inte använder skärp.
5. Rosetten och knappar. De ser så att man knäppt skjortan hela vägen upp till halsen och att man har rosetten ordenligt åtspänd kring halsen.

Själv failar jag ju på öronpunkten och hårpunkten, men det finns ju inte så mycket de kan göra, så de typ låtsas att de inte ser min hårfärg och mina hål, haha. Sedan har jag ju åkt dit på nagelpunkten några gånger från början, det har också hänt att jag i panik några minuter innan kontrollen letar fram en vanlig papperssax i klassrummet och börjar klippa, haha. Så fruktansvärt ojämnt och fult det blir, men det bryr sig ju i alla fall inte lärarna om.

Efter provet på torsdagen så drog klubbaktiviteterna igång, men jag tog ledigt och drog iväg på Karaoke med Moe, Minori och Misato för att fira att proven äntligen är över. Vi sjöng i inte mindre än 4 timmar!! Skitkul var det, sedan drog i iväg till en spelhall och spelade Mario Kart. Gissa vem som vann? ;D Hohohoho~

Fredag däremot var skola precis som vanligt...

Pokémonbröd!

2011-02-23T10:47:00.010+01:00

Jomen, de verkar ju gilla bröd här i Japan. Jag skrev ju lite förut om alla olika brödsorter, currybröd, melonbröd, jordgubbsbröd, korvbröd, äggbröd... Listan fortsätter. Idag på vägen hem så svängde jag in på en mataffär och köpte på mig de olika sorters Pokémonbröd som fanns där.

Det bästa med Pokémonbröden är ju inte bara den fina förpackningen, utan även det fina klistermärket som medföljer! Jag har satt en Totodile på min mobil, hoho~ Så nu sparar jag på de jag införskaffat så jag kan pryda mina fina saker med pokémon när jag kommer tillbaka hem till Sverige :3Nå, en liten presentation av bröden ovan. Den gula förpackningen med den mus-liknande pokémon på sig är "Cheese Sticks". Den blåa är "Hot Cake". Den längst bort med jättemånga Pokémon på är "Sweet Potato Steamed Cake" och den närmast med Pikachu på är "Pikachu's Crépe Steamed Cake with Strawberry". Idag valde jag att äta den med Pikachu på :D

Vad kan det tänkas gömma sig för Pokémon i det guldiga paketet idag? :3Åh! Det var en såndär! En Futachimaru som den heter på Japanska. Pokémon har nämligen annorlunda namn här än de västerländska... Pikachu är dock samma, så även de flesta av de legendariska Pokémon.
Precis som i de flesta Japanska bröd så innehåller dem något. I det här fallet jordgubbssylt! Massa gott~

Oritatami Jitensha - Hopfällbar Cykel

2011-02-21T10:22:00.004+01:00

Hur vida det är ett japanskt fenomen från början eller inte har jag absolut ingen aning om. Vad jag vet är att jag aldrig sett något liknande i Sverige och att det är väldigt populärt här i Japan. Det är inte ovanligt att man ser folk på tågen med en hopfällbar cykel på tågen. Eller som det nu för tiden verkar heta, vikcykel.

Egentligen började vikcyklarna redan på 1890-talets slut i en liten skala, och med tanke på vilken vägg av text det var om cykeln på Wikipedia så blir jag förvånad över att jag aldrig hört talas om de i Sverige. Är det bara jag som på något sätt lyckats missa detta?

Hur många gånger har inte jag svurit över att man inte får ta in cykeln på bussarna. Jag, som vanligtvis bor på ena av bergen i Sundsvall har ständigt detta problem. Sundsvall består nämligen av två stora berg och mellan bergen så ligger centrum. Så vill jag ta mig till centrum så går det himla smidigt med cykel, åt ena hållet. Sedan när man ska hem så blir det jäkla mycket backar och då skulle det vara så skönt att bara kunna vika ihop cykeln och ta med den in på bussen för att ta sig hem!

Jag har dock inga planer på att köpa någon, de är nämligen svindyra. De billigaste kostar kring 3000kr, men efter vad jag har hört så går de lätt sönder och är tunga att bära med sig. De dyraste kostar dock kring 30 000kr, då har de förmågan att på något mystiskt sätt reparera sig själva, om de får en repa så försvinner repan efter ett tag, likadant med bucklor och sånt. Dessutom är de väldigt lätta att bära med sig.

Uppfälld och..

...hopfälld!

Jag har inga som helst planer på att köpa den här svindyra vikcykeln, så jag får väl lugnt fortsätta att trampa upp för de branta backarna i Sundsvall.

Skulle du kunna tänka dig att spendera 3000kr~ på en sådan här cykel?

Musik

2011-02-20T12:03:00.002+01:00

Jag går ingenstans utan min iPod nu för tiden. Jag har inte gått någonstans utan den i ca 2-3 år om jag inte misstar mig. Eller nästan ingenstans i alla fall. Detta betyder ju dock inte att jag ständigt sitter med lurarna i öronen och är allmänt asocial, inte alls, jag har den bara med mig i fall att. OM något skulle bli lite jobbigt. Om det händer något som gör att jag bara vill stänga ute den riktiga världen ett tag.

Det är enkelt ju, stoppar man in de små fina hörlurarna i öronen så hör man inget annat än musiken, om man dessutom blundar så ser man ju inget heller, och så kan man stänga borta jobbiga tankar genom att koncentrera sig helt åt musiken och vad den har att säga.

IPoden behöver ju inte bara vara för att stänga ute världen om den blir lite jobbig. Det kan lika mycket vara att förstärka den. Som i en film till exempel. Vad vore en film utan filmmusik? En så stor del av alla känslor som en film förmedlar skulle bara försvinna.

Så när jag går där på väg hem från skolan så är det som om hela världen runt omkring mig blir vackrare om jag lägger till lite musik till den. Precis som en film blir bättre med musik, så blir även världen lite mer magisk om man lägger till rätt toner. Är jag glad vill jag lyssna på glad musik. Ledsen, då lyssnar jag på ledsen musik. Otroligt eller hur, vad lite toner och ord kan göra.

Jag skriver det här idag eftersom att jag igår lyssnade på Lisa Miskovskys låtar Acceptable Losses och Last Year's Song på Youtube, för första gången på 6 månader. Jag stoppade in hörlurarna i öronen, satte på musiken, stängde ögonen, och inom några sekunder så kom minnen från förra årets vinter upp, det kändes nästan som om jag upplevde dem igen. Exakt samma känslor kom tillbaka, fast i lite mindre dos såklart. Mer nostalgiskt och lite mindre förvirrat.

Så jag kom på att jag troligtvis associerar tillfället i livet med låtar. Lisa Miskovsky är förra vintern. Jag lyssnade på hennes skivor om och om och om igen, varje dag. Den tar mig tillbaka till promenaderna från skolan, till basketträningar, tidiga mornar på skolan... Jag kan se mig själv gå igenom stan kring fyratiden på vardagarna, utan att ta någon notis om människorna runt omkring mig, i min älskade svarta vinterjacka, svarta stövlar och svarta tights, alltid dubbla par, haha. Kylan, känslan. Någonstans ändå en positiv känsla, den ger mig lite hemlängtan, vill tillbaka till Heliås. Vill tillbaka till vännerna, till basketlaget, till kylan. Men jag kommer inte tillbaka till Heliås. Det blir aldrig som det var förra vintern. Hur mycket jag än önskar att jag bara skulle kunna få komma tillbaka dit, så går det inte. Jag kommer inte närmare den där känslan än musiken, och närmare kommer jag aldrig komma heller.

Samtidigt så vet jag ju att när jag nästa vinter sitter och lyssnar på någon låt så kommer den på samma sätt ta mig tillbaka till Japan. Till Tochigi Shonan High School. Till de överfulla trånga tågen. Till de kyliga morgnarna i biblioteket. Megus och mitt rum där jag nu sitter med datorn i knät. Luften, lukterna, känslan. Vilken låt är det jag kommer associera med dessa stunder? Vad kommer få mig att på samma sätt vilja gå tillbaka i tiden? Det visar sig nästa vinter.

Och såhär kommer livet fortsätta. Komma ihåg, nostalgi, längtan tillbaka. Somrar, vintrar, skolor, platser, ögonblick. Det man då måste komma ihåg är väl också att det kommer fler minnen, nya minnen att längta tillbaka till. Man upplever de säkert hela tiden. Så jag får väl bara ta och koncentrera mig på nuet, och vilka härliga minnen och ögonblick och musik jag kommer få den stora äran att uppleva härnäst.

Kanske kommer jag om ett år komma ihåg detta ögonblick där jag sitter just nu, ensam i detta rum, nybadad och lyssnandes på Angela Aki - Tegami (brev).

Tills dess, Ha det bra!
/Yoshia

Husdjur

2011-02-16T13:28:00.007+01:00

Detta inlägg tillägnar jag min jättesöta lillasyster hemma i Sverige! Eftersom att hon älskar djur och tidigare bad mig att visa upp husdjuren i detta hus, så tänkte passa på att göra det nu!

Vi kan ju börjar med hunden, Tomii. Han bor i sin hundkoja utanför huset där han verkar trivas rätt bra.Sedan har vi katten, Torami. Hon bor i Dais rum där hon gillar att riva sönder saker och putta ned saker från hyllor, speciellt mitt i natten. Hon var sjukt svårflörtad, men nu är vi rätt bra kompisar!
Sist och minst har vi kaninen, Chai. Hon bor i en bur i Megus och mitt rum. Hon är tack och lov tyst, säger inte ett knyst, men oj vad hon kan stinka ibland!Ha det bra~ Om det är något mer ni vill veta om husets sötnosar så är det bara att fråga!
/Yoshia

Alla Hjärtans Dag (del 2)

2011-02-15T11:57:00.004+01:00

Den 14 Februari 2011. Alla hjärtans dag. Jag gick upp en hel kvart tidigare än vanligt (oj hej vilken uppoffring (inte)) för att leta fram något och slå in de små tryffelbollarna i, någon liten söt påse, vad som helst. Värdmamma hjälpte till, Megu också, och efter mycket letande så hittade vi ett paket med inslagningspåsar. Dock med pokemonmotiv. Det var så passande och samtidigt opassande att jag, pokemonnörd som jag är, skulle slå in alla hjärtans dag-choklad med pokémonpåsar, att vi var tvungna att skratta lite.

Så gjorde även mina vänner när jag gav dem chokladen! Speciellt de som gillar Pokémon precis som jag (för till skillnad från Sverige så är det inte helt ovanligt med gymnasieelever som fortfarande följer Pokémon på TV:n... Hohoho~).

Jag fick lite choklad, gav bort lite choklad, gick på lite lektioner och vips så var det dags för lunchdejten med basketlaget! Man frös ju bara så att man skakade i den där trappan där vi satt med våra små matlådor och små ätpinnar och tuggade i oss riset. Kakan var dock uppskattad, trevligt sällskap, en riktigt trevlig lunch faktiskt! :D

Megu var besviken på mig när jag kom hem. Varför? Hade jag gjort något dumt? Glömt att låsa ytterdörren? Nej, självklart inte. Hon var besviken för att jag inte gett någon choklad till en enda kille, trots att jag gjort så himla mycket fina tryffelbollar! (förutom värdpappa och Dai såklart)

Så varför gav jag inte min fina choklad till någon söt japansk liten kille? Jag anser att detta är ett ypperligt tillfälle för mig att lite snabbt dra igenom mina erfarenheter med pojkarna på skolan.

1. På matlagningslektionerna så är jag i samma grupp som Moe och tre killar vars namn jag inte har en aning om. Jag försöker prata med dem, tro mig, men det längsta svaret jag någonsin fått av någon av dem är nog "vet inte, fråga Moe".

2. En gång föreslog Megu att jag skulle försöka säga "God morgon" till någon av killarna i klassen. Visst, det är inte så svårt. Nästa dag gick jag till skolan, satte mig vid min bänk, och några minuter senare kom en kille som sitter snett bakom mig, så jag vände mig om, tittade på honom och sa "God morgon!" Han tittade upp snabbt, och tittade direkt ned igen utan att säga någonting. Så, en gång till, så sa jag högt och tydligt O-HA-YOO! (god morgon) och jag fick ett knappt hörbart grymtande till svar, och någonstans där gav jag upp.

3. Jag stod i korridoren och pratade med en av engelsklärarna som hade någon förfärligt lång och ointressant historia att berätta för mig på så stammande engelska att jag tillslut kom på mig själv med att tänka på något helt annat samtidigt som jag upprepade "hai"(ja) där han pausade lite, för att visa att jag fortfarande lyssnade (vilket jag typ inte gjorde). Jag hade gått in i "The Hai-mode". Plötsligt händer något ofattbart. En jättesöt kille från okänd klass avbryter läraren och säger "Hilda, borde inte du gå tillbaka till ditt klassrum nu innan du kommer för sent?" och så ler han stort och springer iväg, och eftersom att jag fortfarande är inne i "The Hai-Mode" så svarar jag "Hai!" som är ett apartigt sätt att säga "ja" på. Skitpinsamt.

4. Eftersom att denna engelsklärare inte förstod hinten som den där söta killen i nr 3 gav honom om att jag kanske borde gå, så fortsatte han prata, medan jag stod och tänkte på vad många bättre sätt det funnits att svara på den söta killens sätt att försöka rädda mig. Jag hade återgått till "The Hai-mode". Då händer något ofattbart (igen). En annan jättesöt japan kommer springande och stannar plötsligt upp framför mig och säger "God morgon Hilda! Har du klippt håret?" och förvånad som jag blir svarar jag åter igen "Hai!" och så har killen sprungit iväg... Håhåjaja. Eftersom att jag bara såg dem en så kort stund så skulle jag inte känna igen dem om jag såg någon av dem igen...:( Sorgligt och pinsamt. Bättre lycka nästa gång, Hilda.

Det var tragiskt nog allt. Om jag bara skulle vetat vilka killarna i nr 3 och 4 var så skulle jag lätt ge dem choklad... Men men, nu vet jag ju inte det. Så kan det gå. De japanska killarna må vara söta och fina och korta, men ack så blyga tyvärr, verkar det som. En vacker dag kanske jag träffar någon som bevisar motsatsen.

I brist på bilder får ni en gullig kärlekslåt av Mandy Moore. It's Gonna Be Love.

Glad Alla Hjärtans Dag!
(i efterskott) ;)

Alla Hjärtans Dag (del 1)

2011-02-14T10:29:00.009+01:00

13 februari. Dagen då alla de små japanska flickorna är nervösa inför morgondagen. Så även jag, denna soliga 13 februari 2011. Jag lever ju nämligen också som en liten japan just nu.

Precis som de flesta många andra på denna avlånga ö så spenderade jag dagen med att göra choklad. För ca en månad sedan började affärerna att sälja choklad och fina paket med ingredienser och bruksanvisningar till alla möjliga olika chokladsorter. Så i lördags när jag och Megu skulle åka och köpa ett av de där paketen så frågar Megu plötsligt vad jag vill göra för choklad till Alla hjärtans dag."Vad då "vilken choklad"? Choklad är väl choklad liksom, hur många sorter kan det finnas egentligen?" Som svar på min fråga så drog hon igång och började rabbla. Tryfflar och chokladkakor, chokladmuffins, chokladvarianter jag aldrig hört talas om, choklad som jag har glömt vad de heter på Svenska (om de ens har ett namn på svenska...), och när det tog slut på chokladsorter så drog hon igång och började rabbla andra alternativ t.ex cheesecake, icke-chokladiga muffins, kakor... Jag som trodde det skulle bli en "snabb liten tur till affären" men icke. Det var inte enkelt att välja när det var olika paket och varianter uppradade i långa rader längs väggarna.

Tillslut valde jag den, som "chokladexperten" Megu ansåg vara den vanligaste (vill ju vara så lik de japanska små flickorna som möjligt) nämligen tryffel.

Denna söndag den 13 februari så vaknade jag tidigt (kl 7) för att dra iväg till basketträningen. Än så länge allt väl. Jag tränar i 2 timmar och 30 minuter, säger hejdå till alla och går till klubbrummet för att byta om och gå till tåget när Miki kommer springande och ber mig vänta lite i klubbrummet tills de andra kommer. Jag gör snällt som jag blev tillsagd, och när alla medlemmar som var närvarande denna söndag är samlade i det lilla smala klubbrummet så tar Miki fram en cheesecake med blåbär på!!! Värsta kampen om blåbären började, och alla glufsade snabbt i sig hela kakan. Men hey, det är ju inte alla hjärtans dag ännu, det är ju fortfarande söndag den 13 februari, varför äter ni kakor redan nu är det kanske någon som tänker. Denna träning var nämligen den sista på ett tag tack vare ett stort prov som kommer snart, vilket betyder att vi inte skulle träffas på alla hjärtans dag. Dum som jag är så hade jag ju såklart inte tänkt på detta och funderade högt på hur jag skulle kunna lösa detta lilla problem.

Mitt basketlag är ju typ bäst ibland, så de föreslog att så fort klockan ringt ut för lunch så skulle vi träffas vid 2:ornas skoskåp för att sedan tillsammans äta lunch, så kunde jag ge min choklad då.

Inspirerad av den magnifika blåbärsostkakan så beslutade jag mig för att göra en stor chokladkaka till hela laget inför morgondagen! Sagt och gjort. Megu letade fram ett enkelt recept och vi åkte och köpte ingredienserna som behövdes.

Megu och Värdmamma var så fascinerade över hur fantastiskt koncentrerad jag var när jag rullade de små tryffelbollarna att de var "tvungna" att ta kort...

Resultatet...

...To Be Continued

Hiruton

2011-02-13T08:27:00.008+01:00

R.I.P
Snögumman Hiruton levde i hela 4 timmar. Ett kort men lyckligt liv.

En ledig Fredag

2011-02-11T09:27:00.009+01:00

Eftersom att det hade snöat hela natten och fortsatte snöa hela dagen så kom vi aldrig iväg någonstans denna lediga fredag. Så vi fick roa oss inomhus istället.

Ett japanskt kortspel, Hyakunin isshun. Värdmamma läste upp det som står på korten med bilderna på, samtidigt som jag och Megu försökte hitta det kortet på bordet som passar ihop med det som precis lästes upp. Den av oss som hittade det rätta kortet först, fick behålla kortet. När alla hundra (hyaku) korten var slut så räknade man vem som hade fått flest. Megu vann med ett kort... Jag får ta revansch någon dag.

Dagens

Kaka: Äppelkaka
Manga: Negima!
Anime: Kanon (2006)
Musik: Asian Kung-Fu Generation - Rewrite

McDonalds

2011-02-10T13:34:00.005+01:00

För första gången sedan jag kom hit till japan så kom jag iväg till ett McDonalds. Jag är personligen inget särskilt stort fan av McDonalds, har tidigare bara gått dit i brist på pengar eller på grund av att mitt sällskap velat gå dit, men idag var det annorlunda. Idag gick jag dit eftersom att jag var supermegahyperjätteskitapdöendehungrig, och eftersom att jag ville se om det var någon skillnad på McDonalds här och i Sverige.

Det var skillnad. De sålde Teriyakiburgare och räkburgare!! Så jag var ju bara tvungen att smaka denna japanska specialitet. Megu också. Här har ni den, räkburgaren...
Jag drack mjölk och Megu drack.. cola? Nej, japanernas favoritdryck, kallt grönt te. Burgaren var den godaste burgaren jag någonsin ätit på McDonalds tror jag! Jätte god! Eller njaa, men god för att vara McDonalds.. Helt klart godare burgare här än i Sverige. Men de hade ingen McFlurry! De hade bara helt vanlig mjukglass i strut, utan såser eller nötter e.t.c.

Sammanfattningsvis, McDonalds i Japan har godare burgare, men sämre utbud av desserter.

Ha det bra!
/Yoshia

Äventyr i de japanska backarna

2011-02-08T10:46:00.011+01:00

Min värdmamma och värdpappa hade inte åkt skidor på ca 30 år. Värdsyrran Megu hade inte åkt skidor på ca 10 år men hävdar bestämt att hon åker bättre än proffsåkarna. Dai åker inte skidor, han åker snowboard och hade redan varit iväg och åkt 2 gånger i år när vi tillsammans satte oss i bilen kl 5 en lördagmorgon för att åka tre timmar norr ut där närmaste slalombacken ligger. Edelwiess hette stället.

Himla kul att sätta på sig ett par skidor igen och få åka lite! Efter några åk i barnbacken så kunde vi konstatera följande: 1. Värdmamman och värdpappan hade tappat stinget lite efter 30 år, Megu var inte alls lika bra som hon sa att hon skulle vara (inte direkt förvånande, haha) och man såg att Dai redan har åkt flera gånger i år. 2. Dai sa att det är mycket bättre att åka där det är fejksnö eftersom att det inte gör lika ont när man ramlar då. 3. Det var mest killar eller småbarn och föräldrar i backarna, och majoriteten åkte Snowboard.

Jag, Megu och Dai drog sedan till de stora liftarna och åkte massor, skitkul var det! Visst att jag behövde vänta i typ 5 minuter på att Megu skulle komma, och sedan 10 minuter till på att Dai skulle komma innan vi kunde åka upp i liften igen, *host* men det var helt klart värt det.

Efter 4 timmar hade vi fått nog, så vi åt, och sedan övertalade Dai mig till att hyra en snowboard och prova att åka med honom! Man måste ju passa på när man har tid och en gratis instruktör liksom, tänkte jag, så jag provade!! Jätteroligt var det, så nästa år blir det nog snowboard igen, haha.

Första åket i den korta barnbacken så tog det typ en halvtimme att komma ner.. Jag åkte två meter, ramlade, åkte två meter, ramlade... Och ramlade jag bakåt så jag satte mig ned så hade jag gigantiska problem med att komma upp igen! Uscha. Dessutom gillade brädan att styra mig rakt in mot skogen hela tiden. "Nej nej nejnej, DAAAI, hjälp mig! Hur åker jag ditåt istället? Nej, inte mot skogen, höger, höger! Whaa, jag svänger ju mot höger men brädan åker mot vänster! DAAII det här går ju inte!" Samtidigt som jag typ skrek något liknande så kom det för bi en pappa och hans barn, de stannade till vid mig och sa "Ganbare!" (Kämpa på) och åkte sedan vidare nedåt. Lite gulligt av dem sådär... hehe.

Dessutom väntade resten av min värdfamilj längst ner i backen och ringde till Dais mobil inte mindre en två gånger och frågade om jag hade dött eller nått... Ehehehe.

Nästa gång gick det betydligt bättre, och efter några åk hade jag fått kläm på det här med svänga, stanna, svänga-biten! Vi åkte t.o.m iväg till stora backen! Himla stolt jag är alltså. Så nästa år, då ska ni allt få se hur awesome jag blivit på snowboard.

Tills dess, ha det bra!
/Yoshia

Planetarium

2011-02-07T10:47:00.006+01:00

Vi kom iväg till Planetariumet, oroa er inte! Bra musik, väldigt vackert, och de lärde ut massor om stjärnbilder och sådant, vilket är väldigt roligt tycker jag! Speciellt eftersom att man ofta ser stjärnorna väldigt tydligt här. Jag kommer aldrig glömma känslan att gå till tågstationen från skolan.

Det är helt tomt och tyst och runtomkring mig breder långa rader av risfält ut sig. Ovanför mig finns ett svart tak med miljontals glittrande stjärnor som lyser upp vägen där jag går... Har jag tur så är månen stor och fin också, hehe. Lovely.

Det fanns två stycken olika att välja på i planetariumet i Ikebukuro just nu. Chemistry och Journey to the Stars.

Det blev Chemistry! Himla mysigt var det att sitta i det där stora runda rummet och titta på alla stjärnor. Vi planerar att gå dit snart igen för att hinna se Journey to the Stars också.

Denna byggnad i Ikebukuro heter Sunshine City och innehåller alla möjliga olika affärer. Sunshine City består av 4 byggnader varav en av byggnaderna är 240m högt(!) och på hösta våningen finns finns det ett observatorium där man kan få betala en liten slant för att få se Tokyo från 240 meters höjd.

Det finns även ett akvarium som jag är väldigt sugen på att gå till, läste något om någon säluppvisning där, men det verkar vara stängt fram tills i sommar, så det får jag ta itu med senare.

Någonting annat som jag dock ser fram emot är att utforska ett ställe som heter Namja Town som också ska finnas i Sunshine City, det blir väl till att tvinga dit Malin så att vi kan undersöka saken närmare..Moahahahaha.

Jag bjuder på en låt som jag tycker passar in väldigt bra nu.
Bump of Chicken - Planetarium

En bra låt av ett bra band som jag säkerligen kommer skriva mer om senare.

Ha det bra!
/Yoshia

Sweets Paradise

2011-02-06T13:51:00.006+01:00

När jag satt på tåget påväg hem från kattkaféet så fick jag ett sms av Malin där det stod att jag glömt min kamera i hennes väska... Det ledde i sintur till att jag helgen därefter återigen åkte iväg till Ikebukuro, Tokyo, dels för att få tillbaka kameran men också för att se om världen ville att vi skulle komma iväg till det där planetariumet tillslut...

Allting gick smidigt och vi träffades vid stationen, konstaterade att vi var hungriga, och Malin drog iväg mig till Sweets Paradise.

Bokstavligt talat Sweets Paradise. Godisparadiset. Man betalar ungefär 120 kr och får då äta hur mycket man vill under en timme. Det fanns kakor och tårtor och mjukglass och godis och läsk av alla möjliga slag!! Bäst av allt: Chokladfontän. Inte nog med det så hade de popcorn också, samt "vanlig" mat som pasta, ris, misosoppa, curry o.s.v. Shit vad vi åt, det kändes verkligen som om man rullade fram efteråt.

Jag började lite nyttigt med pasta innan jag slängde mig på tårtorna och fontänen. När jag kände att jag ätit sötsaker så det räcker för hela året och lite till så satt jag och tuggade i min popcorn tills tiden gick ut... Hohoho.

Malin berättade också om när hon varit där med andra kompisar tidigare, och en av dem bokstavligen ätit tills han spydde... Mysigt, eller inte.

Så, är ni ett stort fan av godsaker och åker till Japan så rekommenderar jag definitivt ett besök på detta paradis. Jag ser redan fram emot nästa besök!! :D

/Yoshia
(Hurvida vi kom iväg till Planetariumet eller inte skriver jag om i nästa inlägg... Hehehe, cliffhanger.)

Kattkafé

2011-02-05T02:16:00.009+01:00

Vill leka med de söta små japanska flickorna!! Fast de har prov, sedan klubbaktivitet, så de kan inte leka med stackars mig som verkar ha all tid i världen just nu ;___;
Tur att jag har Megu, hon gick ur universitetet för några dagar sedan, så nu jobbar hon som "livsnjutare" (arbetslös), så hon har väl ungefär lika mycket tid att göra allt och inget som jag har!

För tre veckor sedan så drog jag till Ikebukuro, Tokyo för att leka med Ma-chan. Det var tänkt att vi skulle gå på ett planetarium, men när jag kom fram så krånglade allt hur mycket som helst för oss båda (världen ville inte att vi skulle gå till planetariumet denna dag) så vi drog hem till Machan istället och åk lunch.

Det slutade med att vi hamnade på ett Kattkafé! Jag hade hört talas om dem tidigare vi TV, och det var himla coolt att gå till ett själv för att se hur det funkar. Vi låste in värdesaker, tvättade händerna, fick en lista på regler och gick sedan in i ett rum fullt med gäster och katter. Så medan vi satt där och fikade så kunde vi läsa manga och titta på katter, sedan köpte vi kattmat och roade oss med att mata alla sötnosar. Vi hade betalat för att vara där i en timme (kostade ca 80 kr), sedan bar det iväg hemåt.

Några av reglerna på kaféet var:

Inte väcka sovande katter
Inte mata katterna med annat än kattmat
Tvätta händerna innan man går in i rummet
Inte använda blixt när man tar kort
Inte göra något som katten inte verkar tycka om
Inte lyfta katten om katten säger ifrån.

Vad tycker ni om japanernas idé om kattkafé? Skulle det funka i Sverige? Skulle ni kunna tänka er att besöka ett själva om ni reste till Japan?

Ha det bra!
/Yoshia

Ett sent välkomstparty

2011-01-31T13:30:00.005+01:00

Jag skulle precis packa ihop mina grejer för att ta tåget hem tillsammans med Moe. Vanligtvis vid denna tid, kl 16.00 på måndag, så brukar jag vara på väg mot basketklubbens klubbrum för att byta om, men idag var vi i basketklubben av okänd anledning lediga. Jag såg fram emot en lugn kväll med ovanligt mycket tid att göra allt och ingenting.

Precis när jag skulle gå så sprang Hazuki fram till mig och frågade om jag ville komma och hälsa på hennes klubb denna dag. Eftersom att jag inte hade något bättre för mig så beslutade jag mig för att spendera lite tid med Hazuki istället. Tur var väl det, när jag väl kom in i deras klubbrum så visade det sig att de fixat ett vääääääldigt sent välkomstparty till mig!!

För första gången på länge, verkar det som, så hade alla i klubben samlats och sedan innan kände jag inga fler än Hazuki. De var jättesnälla allihopa, och vi gjorde Okonomiyaki tillsammans! Mums! Vanligtvis brukar man steka det i någon form av matfett, typ margarin eller olivolja... Men de hade glömt att köpa något sådant, så vi stekte det i majonnäs istället, hohoho.

Min egna okonomiyaki, av moi! Med den bruna såsen skrev jag ett H, som i Hilda, och med majonnäs skrev jag det första tecknet i mitt namn, Hi, som betyder prinsessa!

Gruppbild! Som ni ser så har Megu klippt av håret på mig, så nu är det kort! Hazuki är hon i den bakre raden, 3:a räknat från vänster. Jättesöt är hon, dessutom så ska hon åka som utbytesstudent i 10 månader till Amerika i augusti.

Klubben var international någonting någonting.... Fick inte riktigt koll på vad det var för någon klubb, och de flesta verkar ta ledigt typ varje dag förutom klubbchefen som är det enda som går varje dag. Det brukar sluta med att hon sitter och försöker snacka Engelska med skolans lärare från Amerika, Cory...

Ha det bra~
/Yoshia

Nyår (del 3) Bowling

2011-01-23T13:46:00.006+01:00

Istället för att träffa släkten vid julafton, så träffar de här i Japan släkten kring nyår. Vi åt maten jag visade i förra inlägget tillsammans och spelade Wii Party, ett halvkul tv-spel till Wii. Det var trevligt, sedan åkte alla och bowlade tillsammans, och spelade Air Hockey och sånt. Det är ingen speciell tradition de har, det där med bowling, det var bara så att min värdpappa fick plötsligt en väldig lust att Bowla, och eftersom att ingen hade något emot det, så blev det som det blev. Visst, jag var typ sämst på bowling, alla var ju jättebra, grymt förvånad jag blev! (Förutom Dai som var ungefär lika dålig som jag.. xD ) Air Hockey förlorade jag också, men jag hittade något jäteroligt spel där man skulle slå så hårt och snabbt man kunde på mullvadsliknande saker som stack upp ur hål :D Det var jag bäst på trots att det var första gången jag spelade! (vi låtsas inte om att det finns något som heter "nybörjartur", föredrar att kalla det talang~)

Tycker bilden sammanfattar dagen bra, speciellt om ni slänger ett öga på hur många käglor som fortfarande står upp bakom mig~

Nyår (del 2) Mat

2011-01-21T15:38:00.006+01:00

Jag har varit så bäst att jag svarat på alla kommentarer jag fått hittills sedan jag kom till Japan!! Så ni som surat över att jag inte svarat på era kommentarer, det är dags att sluta sura nu! :D

På 31/12 så hände det inte särskilt mycket, vi tittade på TV typ, latade oss och jag spelade massa Animal Crossing med min värdmamma, som för övrigt nog är så bra på det där spelet som man nu kan bli. Hon är min Animal Crossing-förebild. Animal Crossing är ett mysigt litet spel till Nintendo DS där man går runt i en stad full med söta små djurliknande figurer, man fiskar och gräver upp fossiler som man säljer eller skänker till museet, fångar insekter, skickar brev till sina må djurvänner, köper kläder, hattar, möbler med mera. Själv tar jag och börjar varje morgon med att dricka en kopp kaffe hos ugglan (?) Brewster. Idag gjorde jag en jättefin välbalanserad snögubbe, så jag hoppas att den ger mig en snögubbe-möbel imorgon. Ett jättehärligt spel till alla som behöver en paus från zombies och pistoler. Det bästa med spelet är ändå alla klockrena repliker, det finns himla mycket att upptäcka och alla karaktärer är så himla härligt roliga.Självklart så firade de nyår på Animal Crossing också, så jag och min värdmamma tittade på fyrverkerier tillsammans i värdmammas fantastiska Animal Crossing-värld.

Vi önskade varandra ett gott nytt år och gick och la oss.

Nästa dag, 1/1 börjar det egentliga firandet här. Man får pengar från sina föräldrar om man varit snäll och duktig föregående år (i Sverige får man massa julklappar, i Japan får man pengar vid nyår!). Kände mig rik där ett tag.

Den första måltiden för året är också viktig, samma mat varje år, och varje år ser alla fram emot att äta den där maten. Dagarna innan nyår gör de en gigantisk matlåda full med sån där mat, som är tänkt att räcka i några dagar framöver.Jag har aldrig ätit något liknande... Det gick ner, men det var inte direkt gott, haha.

Så klockan 8 den morgonen väcktes jag av min värdpappa, som sa åt mig att gå upp och äta frukost eftersom att Omochi skulle bli hård om jag inte åt den direkt... Yippie, trodde jag skulle få sova ut första dagen på 2011. Icke. Omochi, gott, men även det väldigt konstigt... Det är en speciell extra kletig sort av ris som har knådats väldigt mycket så att man inte längre kan urskilja några riskorn. Det är alltså väldigt kletigt... Sedan doppar man en bit av det i soja och rullar in det i nori, torkat sjögräs, och sedan äter man! Helt okej var det, men inget jag kommer sakna speciellt, haha.

Sedan blev det samma mat i 4 dagar i sträck. Yay.

Ha det bra!
/Yoshia

Flower Park

2011-01-17T10:37:00.014+01:00

Den 30/12 hade jag och min kompis Moe och hennes familj bestämt oss för att ta en tur till Ashikaga Flower Park. På våren, hösten och sommaren är det fullt av fina blommor där, men på vintern är det för kallt för blommor, men stänger de ner stället för det? Nej, de sätter upp något som är väldigt populärt kring jul här i Japan (och det närmaste jag kommit julpynt tror jag) nämligen något de kallar för "Illumination".

Vi åkte dit på kvällen lagom tills det blivit lite mörkt, shit vad kallt det var, men oj vad vackert! Se själva. BILDBOMB!
/Yoshia

Nyår (del 1) Storstädning

2011-01-15T11:53:00.005+01:00

Dagarna innan nyårsafton spenderades med att städa och göra klart saker och projekt, så att man inte skulle ha något gammalt liggande när det nya året började. Storstädningen var väl inte sådär jätterolig, jag fick skrubba och damma på alla ställen där resten av familjen inte nådde upp, haha... De är ju under 160cm allihopa, så det blev en del.

Sista basketträningen för året kan man ju inte heller riktigt kalla basketträning. Snarare storstädning. Yes, vi började med baskethallen, och inte räckte det med att moppa golvet som vi gör innan varje träning, nej vi skulle skura hela basketplanen. Städutrustningen? En blöt trasa.

Jag trodde det först inte var sant när de satte igång. Sedan blev jag glad! Hey, jag har ju sett dem göra sådär i anime! Inte mindre än i min favoritfilm Spirited Away. Nu skulle jag då också få prova på det!Jag tog trasan och la ned den på golvet. Sedan ställde jag mig på fötterna med händerna på handduken och rumpan upp i vädret och sprang. Shit vad pinsamt det var, alla var ju skitduktiga och sprang fram och tillbaka i rasande fart. Mitt rekord var en längd utan att ramla ihop! Yay! Antingen gled händerna för snabbt så jag ramlade ihop på magen helt raklång eller så ville inte trasan glida alls så det tog tvärstopp och jag lade mig på sidan eller satte mig på rumpan för att inte göra en kullerbytta, det måste sett väldigt roligt ut.

Kul var det ändå, oj vad jag skrattade, och förskräckligt jobbigt för benen var det.

Sedan städade vi klubbrummet, jättefint blev det! Vi hittade inte mindre än 28 tomma petflaskor i det lilla lilla klubbrummet, haha... Allt som allt tog städningen 2 timmar och 30 minuter. Jippie... Nu är det fint i alla fall.

/Yoshia

Gott Nytt År!

2011-01-13T14:24:00.006+01:00

Istället för att fira jul här i japan så satsar de allt på Nyårsafton! Och oj vilken nyårskänsla jag fick! Man kände verkligen som ett slut och en början, en nystart med det nya året.

Mer om hur man firar nyårsafton i Japan får ni imorgon, idag tänker jag summera året 2010.

Året är 2010. Året då jag blev 16 år gammal. Året där min dröm om Japan blev lite mer än en dröm.

Mitt 2010 kortfattat:

Jag såg på mer Disney Channel än vad jag borde ha gjort.
Har spelat basket i stort sett hela året utan större uppehåll.
Jag har gått på bio mer än vad jag har gjort någonsin under ett års tid tidigare tror jag.
Gick ur 9:an.
Slutade på Heliås.
Spelat ut Mirror's Edge (ett jättebra tv-spel) inte mindre än 3 gånger.
Kom igång med att läsa böcker igen, har inte läst såhär mycket sedan mellanstadiet.
Lärt mig att virka.
Fyllde 16 år.
Åkte till Japan.
Börjat lyssna massor på Kent, och gick och såg dem live!!
Fått en kamera.
Sovit under en basketkorg inte mindre än 2 gånger!
Jobbat på Uppcon.
Varit besökare på Närcon.
Har jobbat som mer än barn/katt-vakt för första gången i mitt liv.
Åkte till basketfestivalen i Göteborg där vi vann massa matcher!
Haft ett fantastiskt roligt sommarlov.
Varit på NBA-camp och haft en legend till baskettränare för några dagar.
Blivit massor med bättre på Japanska.

Här i Japan har jag gjort så mycket nytt att det skulle bli alldeles för svårt att trycka ihop i den här sammanfattningen. Ni får läsa vad jag skrivit istället, haha.

Ett fantastiskt roligt år som ägde ut 2009 med hästlängder. 2010, året då jag åkte till Japan. Ett år som jag sent kommer att glömma.

Nu välkomnar vi 2011, min magkänsla säger att det kommer bli ett megabra år, och jag litar stenhårt på min magkänsla! :D

/Yoshia

Julfest med EF

2011-01-12T13:36:00.008+01:00

Den 25/12 så åkte jag in till Tokyo för första gången sedan EF-camp, om man inte räknar med resan till Tokyo Disney Sea. Ef hade nämligen fixat en julfest för oss utbytesstudenter. Det var ju ett tag sedan jag träffade alla, för att vara ärlig har jag inte träffat dem sedan Campet. Det var jättekul att träffa alla, till exempel min reskompis från Sverige, Malin! Ingen av mina gamla rumskompisar kom, de bor för långt borta allihopa...

Själva partyt var väl lite sådär, vi gjorde inte så mycket, lekte lite lekar och sådär. Sedan drog vi själva ut till Harajuku! Inte mindre än till Bodyline! Bodyline är en lolitabutik, men inte en märkeslolitabutik. Alltså är det faktiskt möjligt att köpa något! Happy face!

Jag kom därifrån med en klänning och en hatt. Klänningen var dock lite kort, men det funkar med jeans under.. Det fanns nämligen inga omklädningsrum, av okänd anledning, istället fick man stå i kö till måttbanden! Jaja. Det var förresten sjukt mycket folk i Harajuku. Se bara gatan jag tog kort på!

Vi hann gå till H&M också! Jag blev jätteförvånad, det var ju EXAKT som i Sverige! Jag trodde det skulle vara lite annorlunda på andra sidan jordklotet liksom, men icke. Det var till och med samma skostorlekar som i Sverige, det måste vara omöjligt för japanerna att hitta skor där. Inte förstår de klädstorlekarna heller, inte vet de huruvida de har storlek 34 eller 42. När jag trodde det hade blivit så Svenskt ett H&M nu bara kan bli, så började de spela Robyns låt Hang With Me... Jag blev glad.

Nästa dag drog jag ut till Tokyo igen. Det var nämligen dags för Emma från Australien att åka hem, så alla åkte hem till henne för en hejdå-fest. Jag kom dit och gjorde tårta med hennes urgulliga lilla värdbror! Även denna gång en väldigt vacker tårta. Tyvärr får ni ingen bild på den, stället får ni se en gruppbild vi tog i Harajuku.

På vägen hem så åkte jag, Sigrid och Edward (båda från Danmark) till Omiya och shoppade lite. Jag köpte dock inte mer än ett räknehäfte till matten och en ny, fin linjal.. Haha. Kul var det dock, och de två shoppade loss ordentligt! Affärerna var dessutom sjukt fint upplysta på natten!!

Det verkar som att de flesta värdfamiljer kan engelska, jag måste säga att jag är väldigt tacksam för att min familj inte kan engelska, om de kunnat det så skulle jag inte varit så bra på japanska som jag är nu!

/Yoshia

God Jul i efterskott

2011-01-11T12:01:00.007+01:00

För er som undrar, japanerna firar i stort sett inte jul. Affärerna firar jul och spelar massa låtar kring jul, samt att man ger paket till de små barnen och äter tårta, men det är typ det.

Alla jobbade på julafton, och jag hade basketträning på julaftonsmorgonen. Jag funderade länge på att skippa den träningen, jag menar hey, det är ju julafton! Men eftersom att alla ändå jobbade och huset stod tomt så kom jag fram till att det var bättre att komma ut och göra något. Jag kom hem efter träningen kring lunch, bytte om och så vidare och satte mig ned och vispade grädde för hand! Hittade nämligen inte elvispen... Tårtan blev apfin, jättestolt var jag! Satte på svensk julmusik på youtube och lyssnade medan jag slog in julklappar, mest för att få upp julkänslan lite (inte ett enda julpynt i hela huset, knappt en röd fläck! Ingen snö heller och alla jobbar. Inte lätt att hitta julstämningen då..).

De kom hem, lagade mat (inte direkt julskinka, lutfisk och risgrynsgröt...hehehe) vi åt allt gott tills vi inte kunde äta mer typ. Som ni ser så är det jordgubbar på tårtan! Varför? Jo, här i japan är jordgubbssäsongen på vintern! Inte lite förvånad jag blev. Så i år får jag äta jättegoda jordgubbar på både sommaren och vintern! Hohoho, lyx på hög nivå.
På bilden ovan ser ni julbordet. Teriyakikyckling, broccoli och potatissallad, onigiri (risbollar) gjorda av ris, ketchup och ägg! Min favoritonigiri! :3 Ingen julmust i år då, istället blev det Pokémonjuice, hahaha!

Jag trodde det typ bara var jag som hade förberett julklappar, de har nämligen inte gett varandra julklappar på några år nu... De överraskade mig stort när det inte bara var jag som kom in till vardagsrummet med en påse full med julklappar! Alla förutom Dai hade ansträngt sig och fixat julklappar till alla. Dai hade inte riktigt fattat grejen, haha... Han fick dock dåligt samvete och stack iväg nästa dag och köpte till alla, haha.

Jag fick en vinterjacka, benvärmare, ett nytt mobilsmycke och en pyjamas av mina värdföräldrar, ett tomt fotoalbum (som ska fyllas med foton!) och en tygpåse av Megu, och en dag sent sådär fick jag ett litet halsband med ett guldhjärta av Dai! Jätteglad blev jag! Tack alla ni som skickade julkort också kring jul, superkul!! :D

God Jul i efterskott!
önskar
Yoshia

Tokyo Disney Sea

2011-01-09T10:42:00.016+01:00

Nu är jag verkligen jätteglad!! Varför? För att efter ett halvår typ så är jag äntligen ikapp med bloggandet! Så nu ska jag försöka uppdatera lite oftare också, och kanske inte milslånga texter varje gång.. Får se hur det går med det.

Visst var det ett tag sedan jag var på Tokyo Disney Sea nu, men jag måste ju berätta om hur det var ändå. Det finns som två "Disney land" i Tokyo som ligger i samma område, men den ena delen heter Disney Sea och den andra heter Disney Land. De kräver två skilda biljetter, och båda parkerna är gigantiska, så denna gången fick det räcka med Disney Sea.

Blev väckt vid 5, satte mig i den stora bilen med lilla Ayachan, Tomie-san (värdmammas syster) och värdmamma och värdmormor. Jag somnade direkt och sov de två timmarna det tog att komma fram.

Massa kö, massa folk, massa kallt. Usch vad jag saknade min vinterjacka! Jag överlevde dock, vi kom in och allt var helt underbart vackert och härligt. Disneykänsla på hög nivå, verkligen jättekul var det! Bildbomb!!!Det första som hände var att vi träffade Pinocchio! Självklart tog vi en bild med honom!
Ariels fina undervattensvärld! :D

Om man väljer att äta på Sebastians restaurang får man välja mellan de ni ser här ovan! Pizzorna var jättegoda, det blev min frukost det!

Aladdins värld:Wow!! Vattnet Brinner!!!!
Sedan köpte jag en autografbok! Jag han få tre figurers autografer, men pluto kunde inte skriva, så jag fick nöja mig med bild där..
Allt som allt en väldigt lyckad dag!

Ha det bra!
/Yoshia och Ayaka

Hiruchu i Kimono

2011-01-07T14:44:00.005+01:00

19/12

JAG ÄLSKAR MIN DENSHIJISHO! Jag använder den varje dag och det går så mycket lättare att lära sig japanska med den. Lätt värt varenda öre.

Jag tänkte berätta om min helg. Lördag så gick jag upp klockan 6 på morgonen för att lite senare ta tåget till någon skola långt borta för att spela ännu en träningsmatch. Jag gillar inte träningsmatcher för det går ut på att jag springer fram och tillbaka i 10 minuter så snabbt jag kan på tränarens order, tills jag är för trött för att göra någonting rätt och allt bara blir fel och ingen blir glad. Denna lördag var dock lite speciell. När jag kommit till Tochigistationen från Oyama, där jag bor, så kommer jag på att jag visst glömt att ta med mig sjukväskan som jag lovat att ta med mig. Så i panik frågar jag Miyuki och Chinami, som spelar i laget och åkte samma tåg som jag, om det kanske skulle kunna gå bra ändå. Det säger att det är lugnt, så jag skickar iväg ett mejl till Ritsu, lagkaptenen, och ber 1000gånger om ursäkt, men hon säger att nej, det går inte alls bra, jag måste vända om och hämta den.. Så jag har inget val, jag tar tåget tillbaka och ringer värdmamma och ber henne komma och möta mig med väskan. Vips så visar det sig att nästa tåg mot den där skolan ute i ingenstans inte går förrän om över en timme och det skulle betyda att jag allt som allt blir två timmar sen och Nakagawa-sensei (tränaren) kommer mörda mig, men eftersom att min kära värdmoder är så snäll så erbjuder hon att skjutsa mig dit så att jag "bara" blir 1 timme sen. Sagt och gjort, jag kommer dit, ingen är glad, och för ovanlighetens skull så har jag lyckats besvära min jättesnälla värdfamilj mer än nödvändigt också. Bara för att mitt minne svek mig på morgonen så jag glömde den där förbannade väskan.

Slutklagat. Ursäkta mig~ Det finns nämligen saker som väger upp denna skitstart på helgen. Klockan 12 var det slutspelat för min del, så jag sprang snabbt ut till bilen där värdmamma och värdpappa satt och väntade, de hade visst kollat runt i affärer i området och verkat ha haft det rätt trevligt, tack och lov. Kommer hem, duschar, gör mig iordning och det bär av till Tenshi no mori, Angel Forest. En fotostudio. Megu fyller nämligen 20 nästa månad, så hon och jag skulle ta foton i kimono! Vi blev sminkade och fick håret fixat av några jättesnälla tjejer, och sedan fick vi hjälp med kimonon... Det är verkligen inte lätt att andas iklädd det där. Allt som allt tog det 3 timmar att få på sig kimonon, bli sminkad, och hårfixad. När alla tusen snören och band och delar på kimonon var på plats så förstod jag varför alla i kimono alltid har så bra hållning. Det går nämligen inte att röra sig, att falla ihop som en säck potatis är helt och hållet omöjligt! Jag försökte, tro mig. Det var himla kul att bli fotograferad, verkligen en upplevelse! Megu verkade också ha kul! Sedan kom jag med på deras blogg, hohoho~ Länk. Ni får dock klicka bakåt lite kanske, hehe... Ojojoj vad vacker jag kände mig. Jag blir nog inte finare än sådär skulle jag tro.

Inte nog med det, denna lördag var värpappas födelsedag!! Så vi åt italienskt. Jättegott. Jag hade jättekul, Dai och jag busade runt lite, haha. Han ritade av mig i kimono med pikachuansikte, så det blev Hiruchu! Väldigt vackert faktiskt. Han är himla bra på att rita.
Vi åkte hem och jag och värdmamma började packa väskor för att sedan dra till värdmammas syster och lilla jättesöta busungen Ayaka för att sova över där. Varför? Ju, för att nästa morgon, klockan 4 på morgonen, så skulle vi sätta oss i bilen för att åka mot inget mindre än Tokyo Disney Sea!!!

/Hiruda

Tochigi Festivalen

2011-01-03T09:40:00.006+01:00

27/11

Jag har varit och lekt med mina vänner också, under den där månaden då jag inte skrev något alls. Inte mindre än 2 gånger faktiskt!

En gång åkte jag, Maiko, Moe, Minori och Mitoko (massa M och jag med mitt H..) till Utsunomiya, och de tog mig till inget mindre än en Baby the Stars S hine Bright affär!!!! Min lycka är fulländad!! Jag kunde inte sluta flina. Inte ens när jag råkade titta på en prislapp (tips till er som går till en Märkeslolitabutik, titta INTE på prislapparna. Magin försvinner lite.) slutade jag flina. Otroligt var det. Annars var det enda jag köpte en second hand See-Saw skiva. Jag älskar deras musik, det är de som gjort mycket av musiken till .hack animeerna, jag kan rekommendera .hack//SIGN starkt, den har sin alldeles egna speciella känsla som jag älskar. Mycket tackvare musiken och See-Saw. Jag blev riktigt glad när jag hittade skivan!

Andra gången åkte jag, Moe, Haruka, Erika och Minori till Tochigimatsuri, Tochigi-festivalen. Det var massor med matstånd och såkallade Dashi (se bild), jättekul var det! Jag köpte en Omen, lite pinsamt eftersom att det bara är barn som köper sådanna, men jag har sett så många animeer där de går till festivaler som denna och köper Omen, så självklart ville jag också göra det...

Massa god mat, Takoyaki, chokobanana, Crépe m.m...Mumsfilibabba.
Jag kanske ska berätta lite vad jag har gjort idag, en fin lördag som denna. Vaknade sent och nästan direkt åkte jag, Dai, värdmamma och pappa iväg till en elektronikaffär, jag för att köpa en Denshijisho, en elektronisk ordbok, och Dai för att köpa en ny dator eftersom att hans har kraschat helt. Det går inte ens att få igång den, så det var väl dags för en ny. Jag får min vita fina denshijisho om en vecka ungefär, dyr var den men det är värt det.

/Yoshia

Maraton!!!

2011-01-02T13:41:00.003+01:00

26/11

Snart en månad sedan jag skrev INTE OKEJ Hilda.

Ja, självklart kan jag inte skriva om allt som har hänt, men jag tänker välja ut det bästa och idag får del bli Maratonet.

Jag berättade tidigare att jag skulle springa maraton med skolan. Jag trodde det var som när vi skulle springa lite längre sträckor med skolan i Sverige, alla typ "orkaaa springa" och så går man pratandes runt hela sträckan. Så var då inte fallet här. Alla sprang duktigt alla 10km. Jag blev possitivt förvånad...

Vi kom dit vanlig tid, hade Homeroom och bytte sedan om. Ombytestiden visade sig dock vara 2 timmar, så jag passade på att snacka massor med mina vänner. Jag trivs jättebra i min klass, alla är jättesnälla! Så det var bara kul, vi busade på, Mayu kan aldrig komma ihåg vart Maiko ska åka som utbytesstudent nästa år, varje gång samma sak. "Vart var det du skulle åka nu igen? Mongoliet?" "Nej... Mexico.." "Ja just det! Men vad sjutton ska du dit och göra?!" Haha, de är lite roliga de två. Så, efter två roliga timmar var det dags att springa. Killarna skulle springa lite längre, så det fick starta före tjejerna.

Jag sprang på, halvroligt var det väl. Inte fick man ha musik heller, första gången jag springer långt utan musik. När jag kom i mål fick man ett nummer efter placering, jag kom på 81 plats av ca 300, halvnöjd. Har ingen aning om vilken tid jag sprang på dock.

Direkt efter att jag kommit i mål hoppade Sakurako på mig och efter alla "bra jobbat!" så berättade hon ivrigt att den som kommit först av tjejerna är ingen mindre än Kishi Erika! Kishi Erika, övermännsklig människa. Pluggar massor, är bevisligen sjukt snabb (hon sprang milen på ca 45minuter), är helt klart bäst i klassen på engelska och om det inte vore nog så har hon massor med kompisar och är ALLTID glad, ler oavbrutet. Nästa år ska hon åka till Tyskland som utbytesstudent, och nu kommer det bästa av allt. Hon sitter bredvid mig i klassrummet och jag räknar henne som en av mina bästa vänner här i Japan! Himla skön tjej alltså. Jag var ju såklart tvungen att fråga henne om det är någonting hon inte är bra på, fick det härliga svaret "Nej, inget, jag kan ALLT!". Så massor av grattis till henne, hon förtjänade att vinna maratonet!

Bild: Erika som springer, snabbt. I bakgrunden ser ni skolan!!

Senare kom Yume med de mindre roliga nyheterna att vi visst skulle ha basketträning efter maratonet... Inte så väldigt logiskt enligt mig, men duktig som jag är gick jag dit och tränade. Lite död jag var sedan eller. Vi spenderade dock halva träningen med att äta upp soppan som blivit över efter lunchen, hohoho. Första gången skolan fixar lunch åt alla elever, och soppan var god så inte mig emot! :D

Allt som allt en rolig dag.
/Yoshia

Holidays in the Sun

2011-01-01T15:04:00.001+01:00

31/10

Så sjuukt trött. Meningarna i den där boken har lämnat nybörjarnivån, vilket gör att de inte är lika efterblivna längre, och inte lika enkla och därmed inte lika roliga. Istället lär jag väl mig mer nu. Eller nått. Megu sa idag något om att någon för länge sedan sedan sagt till henne att de där shi/chi/ji ljuden som Japanerna har inte kan uttalas korrekt av några andra än de som har japanska som modersmål. Tack tack, det fick mig ju verkligen att vilja plugga vidare med uttalet. Eller inte. Jaja, jag får väl se till att jag blir så bra som jag nu kan bli, utlänning som jag är. Jag börjar i alla fall störa mig rejält på att jag inte kan förstå vad folk säger ibland, det ger verkligen motivation till att plugga mer. Ibland för mycket, så mycket att jag inte vill gå till basketträningarna, utan istället vill jag sitta i biblioteket och plugga. Bra? Dåligt? Jag vet inte.

Jag var och shoppade med Megu idag, det behövdes verkligen. Vantar, halsduk, varma kläder... Och YUIs nya skiva, Holidays in the Sun! Kärlek på den skivan, lätt en av hennes bästa. Det har gått från 25 grader varmt till 10 grader varmt läskigt snabbt. Nu kan ena dagen vara 20 grader och nästa dag 9 grader. Inte så jättekul faktiskt, och på morgonen är det alltid kallt, så om man inte sätter på TVn och tittar på väderprognoserna så har man ingen aning om vilket väder det kommer bli.

Just det, det var ett tag sedan jag fick tillbaka mina prov får Midterm-proven, så jag kanske ska berätta att det gick bra! Bättre än väntat, så jag är helt klart nöjd!

/Yoshia

Anime i mitt Hjärta

2010-12-31T03:36:00.003+01:00

30/10

Jag har kommit till den punkten då jag förstår tillräckligt mycket av anime och manga för att det ska vara roligt att titta/läsa. Så himla skönt att slippa krångla med att hitta anime på internet, nu är det bara att dra till Tsutaya och hyra för en billig slant och sedan har jag min anime på stor plattTV i fint format. Samma sak med manga, jag gillar inte att läsa på internet, föredrar att hålla i en bok, och därför har jag inte läst så mycket mer än det som finns i Sundsvalls bibliotek, vilket inte är mycket. Men nu... Hohohohoho. Underbart. Jag älskar Japan!! :D

Idag åkte vi iväg till någon liten festival. Det ösregnade. Så det var mest kallt faktiskt. De sålde dock billig dango, så vi åt massor! Yaay~ Och så var Ayachan med också. Hon var lika gullig som vanligt. Eller nej, hon var till och med gulligare än vanligt i sin rosa regnkappa. Jag har också utsett dango med anko på till min favorit! Anko är typ mosade, skalade, kokta, röda bönor blandade med honung eller socker. Skitgott. Nej, jag är inte ironisk!

Jag spenderade lite mer tid med att läsa de underliga meningarna ur min nya japanskabok, den här gången var det Megus tur att få sig ett gott skratt.

Vi åkte till Tsutaya också och hyrde filmer, så det var filmkväll ikväll! Vi såg två avsnitt av dramat Sky High 2, det var bra. Rekommenderas. Som vanligt när jag ser något bra så lever jag mig in i vad som händer...en hel del. Så med hela familjen runt mig så börjar jag plötsligt ropa "Nej, nej NEJ! Stopp! Whaa, inte braa... Idiotidiotidiot, varför, gaah jobbigt..." och liknande på svenska, när någon tar fram en kniv och springer fram för att döda någon. Sedan såg vi Gekjouban Clannad (en långfilm baserad på min favoritanime!) som var sååå dålig. Se den inte, men se animen för den är så sjuuuukt bra!!! Clannad. Käärlek. Men denna långfilm som sagt, se upp för den... Inte bra alls. Den förtjänar inte namnet Clannad! De har liksom tagit en anime på 52 avsnitt och tryckt ihop det i en långfilm och gjort animationen fulare. Uscha.

Nej, nu blev klockan mycket igen. Jag får väl rabbla lite av de fina japanska meningarna ur min bok och sedan gå och lägga mig.

Godnatt!

つれつれなるままに・・・茶道部！！

2010-12-28T13:44:00.004+01:00

29/10

Min lärare är lite läskig ibland. Igår kom han fram till mig och sa att jag också borde kunna den där "superkända" dikten på japanska som heter tsuretsure naru mama ni. Han berättade samtidigt att de skulle ha prov på den idag, och han förväntade sig att jag också skulle kunna den tills idag. Tack liksom, här har alla i min klass fått en vecka på sig att plugga in den, och så kommer den stackars utbytesstudenten och får en kväll på sig att lära sig samma sak. Så, idag på morgonen var det prov. Alla skrev och sedan fick vi komma fram en och en för att visa honom, Tabei-sensei, dikten. Yes, jag hade lyckats komma ihåg allt, trodde jag. Det visade sig dock att jag glömt ett "ba" på ett ställe, och därför sa han "nära, men du klarade tyvärr det inte". Nähänä. Du kan ju få försöka komma ihåg en dikt på engelska som inte ens engelsmän förstår sig på, över en natt så får vi se hur det går.... Grrrrr.

Det finns en lärare som heter Cory här, jag kommer inte ihåg om jag har berättat om honom ännu, om inte så får det bli en favorit i repris. Han är från Chicago och är här för att lära japanerna engelska. Varje fredag morgon håller han tal om någonting, och eftersom att det är Halloween på söndag så berättade han om Halloween och hur alla brukar komma utklädda till skolan om Halloween infaller på en skoldag. Därför hade han idag klätt ut sig, till ingen mindre en den där karaktären från Dragon Ball vars namn jag glömt! Alla som sa "trick or treat" till honom idag fick godis. Muums~

Jag fick en ny japanskabok av Takaku-sensei (min favvolärare på delad plats med Cory~) idag. Den koncentrerar sig mest på uttal. Igår på min lektion med Nakagawa-sensei så sa han att jag borde läsa lite japanska texter varje dag i några minuter högt för mig själv för att förbättra mitt uttal. Ska jag ta detta som att mitt uttal behöver förbättras? Vad vet jag, det är väl bara att plugga på. Så idag har jag spenderat tid med att säga efterblivna meningar från den nya boken om och om igen högt för mig själv.

Idag var basketträningen inställd, så jag stannade i klassrummet och pluggade istället tillsammans med Mayu. Vi satt typ och garvade åt de efterblivna meningarna i den nya boken ända tills läskiga Tabei-sensei kom in för att ha privatlektion i japanska med två tredjeårselever. Det var kul att lyssna, de typ sa japanska versioner av Sju sjösjuka sjömen på skeppet Shanghai. Lite tidigare samma dag hade jag blivit inbjuden till Tecermoni-klubben av Yuka, så det kom ett mejl där det stod typ "Jag väntar på dig~", så jag sprang iväg dit. Så jäkla coolt! Alla rörelser var förbestämda, man skulle vrida koppen hit och dit innan man skulle dricka, och när man skulle dricka skulle man hålla i koppen si och så, sedan var det en konst i sig att bara sitta ned, och att ställa sig upp skulle också göras på något speciellt sätt. Irriterande kan man ju tycka, men nej! Häftigt och kul! Fast benen gjorde jäkligt ont, hehe... Men teet var jättegott och alla var jättesnälla. Jag fick plötsligt lust att skippa basketklubben och köra på Tecermoni-klubben. Men jag ska kämpa på! Jag må ha en liten nerperiod när det kommer till basketen, typ att jag inte har särskillt mycket lust att gå till träningarna och så (när jag fick dessa perioder i Sverige var det lätt att ta sig till träningarna ändå, tackvare alla fina lagkamrater, men nu är ju inte de här..). Den fina basketmangan jag läser nu och är smått beroende av, Abiru no Sora, höjer i alla fall basketsuget lite. Det är nice.

Igår åkte jag, Moe och Hatsuki och shoppade efter skolan. Det blev inte så mycket shoppande, men vi hann med att ta Purikura i alla fall~

Det börjar kännas att det är oktober nu. Typ 10 grader kallt, det är inte kul med kjol och knästrumpor då. Jäkligt kallt faktiskt... huhuh.

/Yoshia

Megus skola!

2010-12-26T02:31:00.004+01:00

28/10

Förra helgen var det skolfestival på Megus skola, så jag och värdmamma satte oss i bilden för att köra den otroligt långa vägen till Megus universitet. Hon pluggar typ Bröllop eller nått i den stilen, och har jättekonstliga lektioner. Till exempel tittar de på filmer och studerar karaktärer. Och så aromterapi, där de typ.. luktar? Nej, jag vet inte. Och ja, bröllop... Heh..

Jaja, det var jättecoolt! Efter 2 timmar och 20 minuter i en bil så kom vi fram. Skolan var jättefin, och det var en lång rad med massa olika matstånd, och massor med glada elever som sprang omkring. Alla ville att den väldigt exotiska utbytesstudenten skulle äta just deras mat. När de springer fram massa glada japaner och tittar upp på mig med stora ögon och säger jättepipigt och jätteglatt och jättegulligt "Jättegoda potatisar! Kom och köp!" (eller något i en stilen, heh) så var det inte enkelt och bara le och gå där ifrån, så jag åt inte lite mat den dagen... Hehe... Men gott var det.

Megu sålde dock inte mat, självklart gör man inget så simpelt som att sälja mat när man är med i familjen sångfågel (Visst skrev jag att deras sångskills är utom denna värld? Vart kommer dessa otroliga röster ifrån? Lite avundsjuk jag är!) så hon stod på stora scenen hon. Tillsammans med sin klubb, A Capella-klubben. Jättecoolt var det och de var svinduktiga. Megu var självklart bäst.

Eftersom att det är en skola där de pluggar bröllop, så kom det självklart ut en jättefin brud med en otrolig klänning! Söta japaner i fantastiskt vackra bröllopsklänningar. Kyaah~

Nå, nästa dag, söndag. Tidigt tidigt satte jag och Sayuri oss på tåget för att åka ut till ingenstans och spela ett gäng träningsmatcher. Av okänd anledning fick jag spela alla matcher, inte komma in på bänken en enda gång... Skrev jag att deras kondition var otrolig? Ja, det är den, och nu skulle jag då göra samma sak som jag hade sett dem göra tidigare, och då konstaterat som omöjligt. Det gick, jag överlevde uppenbarligen, men jag kunde ju inte göra någonting rätt, eftersom att jag var så sjukt trött. Jaja, Nakagawa-sensei var nöjd, han sa något om att jag har förbättrats sedan jag kom. Kul kul. Men han försöker lära mig saker som bara kommer funka här i Japan och inte när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag måste dock erkänna att det var en sjukt härlig och häftig känsla när jag tog en offensiv retur och sedan höll bollen på raka armar över huvudet, runt omkring mig var det massa japaner som försökte slå bort bollen från mig, men ingen nådde upp. Jag kunde i lugn och ro vinka av bollen i korgen. Det är en av sakerna som helt klart inte kommer funka i Sverige, snyft.

Vi spelade 10 matcher som var 10 minuter långa. På morgonen sa värdmamma att det var bäst att jag köpte något att äta till lunch på en affär under dagen, problemet var bara att det inte fanns någon normal affär i närheten av den där skolan och alla hade matlådor med sig... Håhå jaja. Som sagt, en skola mitt ute i ingenstans. Jag visste inte att det fanns sånna platser i Japan också. Sayuri, snäll som hon är, följde med mig till en brödaffär 15 minuters promenad bort. Här är bröd och bullar samma sak. Så, efter 5 matcher och med 5 matcher till att se fram emot så kände jag att det kanske var bra att äta något med lite nyttigheter i sig. Det nyttigaste jag kunde hitta var Currybröd, äppelpaj, ananasjelly och apelsinjuice. Sista gången jag går till en basketmatch utan matlåda.

FujiQ Highland

2010-12-01T08:25:00.002+01:00

19/10

Oj! En liten jordbävning. Jag trodde först att jag höll på att få något nervöst sammanbrott eller nått när hela jag började skaka och datorn i mitt knä också. Men så kände jag efter och insåg att jag var helt avslappnad och hade inga anledningar i världen att skaka. Då kom jag på att jag faktiskt är i Japan, haha...Nå, jag kan ju börja med att säga att jag typ vill döda mig själv för att jag inte skrivit tidigare. Detaljerna försvinner liksom om jag inte skriver ned dem typ direkt.

Jaja, förrförra helgen var vi på FujiQ Highland. Det är ett jättestort tivoli där typ varannan attraktion har slagit världsrekord i någonting. Jag åkte berg-och-dalbanan med mest "snurrar" i världen. Sedan åkte vi någonting som var som en lite extremare version av Kolorado på Liseberg. Lite blötare och lite snabbare. (Se bild)
Yes, den tredje och sista vi hann åka var en lite snabbare version av slänggungan, och "lite" högre upp. Man kunde se Fuji där uppifrån! Det var jättecoolt att snurra runt runt i en gunga och se Fuji samtidigt.(Se bilder)Tyvärr var det 3 timmars kö till världens läskigaste och världens längsta och största spökhus..."Haunted Hospital". Det tar en timme att gå igenom den och byggnaden är ett gammalt sjukhus fullt med Zombies. Myyysigt värre, en timme med Zombies. Tyvärr hann vi som sagt inte gå den... Nästa gång. De verkar väldigt peppade på att åka dit igen! Värdmamma och pappa och farmor hade inte lust att gå, så de åkte runt och gjorde något hela dagen. Så det var jag, Megu och Dai. Megu ääälskar berg-o-dalbanor lika mycket som jag, precis som mig åker hon vad som helst, ju läskigare desto bättre. Dai däremot... Vi lyckades få med honom på allt, men han var så lagom peppad på att åka den där med flest snurrar i världen. I den sega backen uppåt roppade han "Moo ii ya!" som betyder typ "det räcker nu!" och Megu och jag höll på att garva på oss. När vi åkt klart kunde vi knappt stå på benen. Det hade snurrat i rasande fart.Efter allt köande hann de lära mig en hel del nya lekar också, Japanska Kö-lekar, yay! Typ "Issen no NI!" eller "Jan ken PON!" (som jag av okänd anledning typ alltid vinner på. Ändå förlorar jag alltid på sten sax påse, trots att det är samma sak.) Så nu har jag lite nya lekar att plåga mitt basketlag med på väg mot bortamatcher MOAHAHAHA! Bild: Jag och Dai som köar.Vi bodde på hotell, ett jättefint hotell. Med onsen! Yay! Jaja, på lördagen tidigt på morgonen drog vi iväg, hela familjen, i familjens stora bil. Självklart spelade jag och Dai Pokémon hela vägen. Vi åt Soba, som lite tjockare nudlar, typ japans version av pasta. Sedan stannade vi till vid en affär där man kunde göra egna tallrikar, alltså man fick en helt vit tallrik och sedan fick man rita vad man ville på den, så fixade de lite och senare kom de färdiga tallrikarna på posten. Jag gjorde en Pikachu (nej, jag har inte alls bara Pokémon i skallen nu för tiden) och en Koi-fisk. Dai hittade något museum han absolut ville åka till, så eftersom att vi hade lite mer tid innan vi skulle få rummen på hotellet så åkte vi dit. Så sjukt gulligt!! Det var ett konstmuseum (och det låter ju verkligen förfärligt tråkigt) men tavlorna var ju underbara! Det var samma känsla som när jag såg Misstigri-tavlorna för första gången. Kärlek vid första ögonkastet, ville köpa alla direkt.
Serien heter Wachifield och är skapad av Akiko Ikeda. Huvudpersonen är en katt som heter Dayan, förutom konstsamlingen så finns det både noveller och bilderböcker med Dayan och hans vänner, t.ex kaninen Marcy. Check it out! Det finns en webbshop med prylar med Dayan på, tyvärr på japanska, men men. Jag har redan köpt en almanacka för nästa år med Wachifield motiv, yaay~ Det finns en affär med Wachifield prylar här i närheten också, dock en rätt liten butik enligt Dai, men det blir till att åka dit senare, hoho.

Hotellet var som sagt stort och jättefint, med ett lågt bord och Futon... Det var som på Yasuragi ungefär. Onsen var som vanligt underbart varmt. Fast där var det ju då en liten skillnad från Yasuragi, på Yasuragi har alla baddräkter, så var det ju inte här. Det fanns ett bad för tjejer, och ett annat för killar, så alla var helt nakna. Lite ovant sådär.

Bild: Jag och Dai hittade en stor Pikachu och Pokémonnördar som vi är skulle vi såklart ta kort med den. Hey, den är större än Dai!!
Sedan KARAOKE!! Min första tur till Karaoke sen jag kom till Japan, jag sjöng förfärligt och det hjälper ju inte precis att jag har hamnat i en familj överfull med sångfåglar. Megu är bäst, hon är helt otrolig, men de andra är så himla sjukt bra på att sjunga de också. Inte en enda falsk ton, inte ens när de hade drukit några glas Osake och blivit lite fulla sådär (Megu är dock för ung för Osake fram tills Januari, så vi satt där med varsitt glas apelsinjuice). Men oj vad kul det var! Jag lyckades sjunga både God Knows och Life, inte felfritt (textmässigt...) men absolut inte dåligt! Så jag är lite stolt sådär, det är ju ändå text på japanska :D.

Hirano Aya - God Knows... från animen Suzumiya Haruhi no Yuuutsu (himla bra anime~)

På söndagen var det dags för FujiQ Highland. Sedan hemfärd, jag är glad att det var en röd dag på måndagen efteråt, jag var himla trött.

/Yoshia

Matlagning

2010-11-27T05:38:00.010+01:00

7/10

Jag lagade mat förra helgen också. Jag hade lovat handgjorda köttbullar, broccoli, potatis och brunsås. Jag saknar lingonsylt massor. Otousan frågade om det fanns någon annan sylt vi kunde ta istället, men jag kom inte på någon annan sylt som skulle passa... Jordgubbsylt, hallonsylt, äppel"sylt"... Nej, felfelfel. Så det fick gå bra ändå.

Jag och Megu hjälptes åt, köttbullarna blev jättegoda, så även broccolin, potatisen blev godkänd (svensk potatis är godare) MEN jag vet inte om jag skulle kunnat misslyckas mer med brunsåsen. Jag hade glömt att köpa grädde, så jag tog mjölk istället... Inte bra. Brunsås utan grädde liksom. Åter igen, felfelfelfel. Sedan brände jag den också. Jag bad om ursäkt typ tusen gånger och sa att jag skulle göra det bättre nästa gång, men alla bara åt upp allt och log och sa att det var jääääättegott. Det är klart, de har ju aldrig smakat riktigt god hemgjord brunsås. Obränd och med grädde. Så eftersom att de inte hade något att jämföra med kanske de faktiskt tyckte att det var gott. De får bli förvånade den dagen jag lyckas.

Ni får gärna skicka mig recept på enkel husmanskost med ingredienser jag kanske kan hitta här! (alltså inte lingonsylt.. ;___; Snyft...) Denna matlagningsdag till ära får ni lyssna på Otsuka Ai - Ramen 3pun kukkingu (Ramen 3minutes Cooking) Den är fast på min hjärna, och allt är Megus fel. Otsuka Ai är förövrigt gravid har jag hört, grattis till henne!

Jag har fortsatt på matlagningstrenden, idag gjorde jag och Megu scones på "japanskt vis" enligt Megu. Det var vanliga scones, fast vi hällde i chokladbitar i smeten. Massa gott!
Ja, om ni tittar på bilden och ser den längst ner i mitten så var det tänkt att det skulle bli Piplup (en pokémon), men det blev lite misslyckas. Det till höger om "Piplup" ska föreställa Pikachu. Den blev inte heller särskilt underbart vacker. Blomman däremot, hohohoho.

Efter det gjorde vi Curry, Dai blev överlycklig över att få se sin flickvän igen (han säger att curry är hans flickvän). Det var tredje gången jag gjorde curry, jag börjar faktiskt bli riktigt bra på det!

Idag drack jag cocosmjölk. Massa gott. Efter skolan åkte jag och Megu till ett bibliotek eftersom att jag läst ut Be True To Your School (snyft, jag ville inte att den skulle ta slut...) och "behöver" en ny bok att läsa. De hade lite böcker på engelska, efter mycket letande lyckades vi hitta den lilla gömda hyllan med böcker på engelska. De flesta böckerna var dock från typ 1950-talet. Jag lånade en bok av en Japansk författare som visst är känd, Murakami Haruki. Boken heter Norweigan Wood. Vi får se om den är bra. Hoppas hoppas.

MEN nu spelar Dai pokémon så då måste jag också göra det, annars kommer jag snart ligga så efter att jag inte kommer kunna komma ikapp honom förrän level 100 eller nått.

/Yoshia

Leksaksaffär

2010-11-17T14:17:00.003+01:00

3/10

Det är Oktober. Det är 25 grader varmt och vindstilla. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Den här helgen har varit i stort sett händelselös, vi hade inga planer så vi imroviserade ihop något. Vilket jag gillade, lungt och skönt. Massa Pokémon. Megu skulle leta efter någon jacka, så vi stack ut för att shoppa, men hon hittade den inte. Städade och lite annat tråkigt nödvändigt.

Idag, söndag däremot! Megu skulle ut och leka med några kompisar så hon sa till Dai att han fick hitta på något. Han skulle köpa något nytt till sin garderob så vi drog iväg till någon tråkig affär med stora plastlådor. Inte sådär jättekul. Men sedan kom den stora vändningen! Han frågade om jag ville åka iväg till en leksaksaffär. Jag tittade lite konstigt på honom. Visst, jag må vara yngst i familjen, lilla lilla syster, den enda som inte får dricka Osake(alkohol), den enda som inte kan köra bil, den enda som inte får gå utanför huset själv... Men leksaksaffär? Vi kom dit, det var det bästa stället jag varit på sedan Akihabara. Det var en väldigt stor men ändå väldigt mysig affär med spel till DS, Ps3, xBox, PSP m.m, animefigurer, manga, anime, skivor, radom leksaker från golv till tak. Allt second hand och jättebilligt, eller ja, relativt billigt. Jag ville köpa typ allt jag såg, men lät bli, Dai lovade att vi kunde åka tillbaka senare. Nu ska jag bara hitta en affär som säljer Lolita så är min lycka fulländad.

Nästa helg ska vi åka till nånting nånting, men det där stället jag glömt namnet på har sjukt mycket underbart läskiga berg-o-dalbanor (se bild)som Megu och jag sitter och längtar till att få åka. De nämne också ett spökhus, först tänkte jag att det säkert kunde vara kul. Sedan hörde jag priset, 100kr för att gå ett spökhus. Inte värt det var alltså min andra tanke. Sedan sa de att spökhuset är jättestort, det är ett gammalt sjukhus, det tar 1h30min att gå spökhuset och det är med i Guiniess Rekordbok. Jag måste nog gå det där spökhuset ändå, bara för att kunna säga att jag har gjort det. Både Dai och Megu vill gå. Frågan är om jag vågar, huhuhu... Klicka här så förstår ni varför jag tvekar.

Nu kom Dai in på mitt o Megus rum med gitarren i handen, han ska visst äntligen sjunga en av sångerna han skrivit för mig. Vänta lite~

Okej, tillbaka, det första han sa var att han bara skulle sjunga refrängen och att jag inte skulle lyssna på gitarren. Okej okej. Han sjöng, han lät mig applådera och säga vad jag tyckte och sedan sprang han ut, små skrattandes, och sa "Hazukashii"(Pinsamt). Jag hoppas att jag inte sa något dumt.

Men seriöst, han kan sjunga. Väääldigt bra kan han sjunga. Gitarrkunskaperna ska vi däremot inte snacka om, de är bättre än mina, men jag förstår varför han sa att jag inte skulle lyssna på gitarren, haha. Som sagt, hans röst, kärlek på den. Synd bara att jag inte fattade ett piss av låten han skrivit. Jag kanske förstår senare...

Just det ja, Pokémonstriden... Han tog några pokémon som var på samma level som mina, och jag vann! Men skulle han tagit sina starkaste pokémon skulle han vunnit, men jag låtsas inte om det, hoho... Jag vann på Mario Kart också och gjorde bort mig totalt på New Super Mario Bros. WII. Allt är precis som vanligt alltså.

Smakade Chokladbananmjölk idag. Sådär smakade det.

/Yoshia

Ni får lyssna på en av mina favoritlåtar, Solanin av Asian Kung-fu Generation.

Vinteruniformen

2010-10-30T16:28:00.007+02:00

1/10

Idag är dagen då sommaruniformen byts ut mot vinteruniformen. (Se den dåliga bilden tagen i den smutsiga spegeln) Det var 25 grader varmt ute idag om någon undrar, och jag skulle då ha på mig ett linne, en långärmad skjorta, en långärmad kofta, en kavaj, kjol och knästrumpor. Jag svettades ihjäl, så tillslut sket jag i kavajen och efter halva dagen åkte koftan också av.

Jag gillar inte lektionerna med Nakagawa-sensei och Rodorigo (eller vad han nu egentligen heter, men det är så alla japaner uttalar hans namn. Utbytesstudenten från Brasilien. Mitt namn blir Hiruda om någon undrar.) De är så sjukt svåra, men samtidigt så lätta. Eftersom att Nakagawa-sensei är medveten om att lektionerna är på Rodorigos nivå (han har har bott i japan sedan april), och inte på min nivå, så vet han att jag oftast inte kan svaret på frågorna. Därför får Rodorigo göra typ allt. Vi ska läsa några texter högt på japanska, jag får läsa en mening och så fort jag hackar lite (vilket jag gör ofta, att läsa japanska går liksom inte snabbt. Även om det går mycket snabbare än det gjorde innan jag kom hit) så läser han åt mig istället. Så det är snarare han som läser. Så, jag får "läsa" en mening, sedan får Rodorigo läsa resten.

Så går ungefär resten av lektionen till också, Nakagawa-sensei ställer en fråga och jag svarar så gott jag kan, och sedan får Rodorigo säga rätt svar och jag förstår ungefär lika lite som innan och sitter mest och känner mig dålig på Japanska. Som tur är har jag bara en lektion med Nakagawa och Rodorigo i veckan.

Takaku-sensei däremot... Hon är jättesnäll, jag tror hon känner något ansvar över att jag ska må bra för hon frågar alltid hur jag mår, det är hon som är kontaktpersonen mellan värdfamiljen och skolan också. De har en skrivbok där de skriver meddelanden till varandra på japanska som jag omöjligt kan läsa, jag är sjukt nyfiken på vad de skriver om mig som jag inte kan läsa... På fredagar har jag en lektion med henne. De är underbara, Rodorigo är inte där och först pratar vi bara om hur veckan har varit och så, sedan tar hon fram den överdrivet enkla japanskaboken så jag får känna mig lite duktig också, haha. Så jobbar vi oss framåt i den tillsammans och jag bara förstår allt, vilket är underbart. En rätt stor kontrast från Nakagawa-senseis lektioner, haha.

Nästa vecka är det Midterm test. Ett jättestort test som håller på i tre dagar, jag ska också göra massa test då. Massa små japanskatest som Takaku-sensei berättade om idag, de verkar jätteenkla och det enda jag egentligen måste plugga är några kanji som jag är lite osäker på fortfarande. Förutom det så ska jag ta samma engelskatest som resten i min klass, jag kommer faila så hårt på det. Japaner verkar nämligen vara övertygade om att det bästa sättet för att lära sig engelska är att översätta från japanska-engelska eller engelska-japanska, vilket inte är sådär jätteenkelt för mig. Men jag ska göra mitt bästa!
Dai (bror min) klarade det 5:te gymmet på Pokémon idag, jag klarade precis 3:dje gymmet. Ni kan ju gissa vem som kommer vinna Pokémonstriden imorgon, och där med överta titeln familjens Pokémon Champion. Snyft snyft.... Jag och Megu har kommit fram till att han måste spela Pokémon hela nätterna och sedan sova under jobbtimmarna. Det går inte ihop hur han lyckats komma så långt annars. Fyy Dai. Men ändå gillar jag tanken lite, en 21årig japan sover på jobbet för att han stannar uppe hela nätterna och spelar Pokémon. Lite komiskt sådär. Han nekar dock våra misstankar... Ehehehe.

/Yoshia (Hiruda!)

Mitt älskade Bibliotek...

2010-10-29T15:45:00.004+02:00

30/9

Skolan tickar på. Jag pluggar japanska och läser böcker på engelska hela dagarna. Jag har sjukt många håltimmar och de spenderar jag alltid på mitt favoritställe på skolan, biblioteket. Biblioteket är oftast helt tomt, så även korridoren utanför. Dessutom finns en av de två normala toaletterna precis utanför biblioteket. Sofforna är underbara. De har Doraemon mangan (se bild~ Den omåttligt populära Doraemon! Han finns seriöst överallt här.) på engelska, hoho! Det enda som är lite dåligt är att man inte får äta eller dricka i biblioteket, så när jag ska ta mina små fikapauser så måste jag gå ut och ställa mig i korridoren och äta. Men det gör inte så mycket.

Jag har läst ut Harry Potter and the Chamber of Secrets som jag tog med mig från Sverige, så jag ville ha en ny bok att läsa. I det lilla skolbiblioteket tänkte jag att jag kanske skulle ha turen att hitta åtminstone någon skönlitterär bok på engelska, och efter ett tags letande hittade jag en bok. En enda bok i hela biblioteket. Den heter "Be True to your School". Det är en dagbok av någon känd tidningssnubbe i USA (Bob Greene), från när han var 17 år. Den är faktiskt riktigt bra! Från början kändes det lite väl daguppdelat, "idag gjorde jag blablabla och sedan gjorde jag blabla" och så nästa dag samma sak, och så berättar han om alla jobbiga test han har misslyckats eller lyckats på i skolan... Inte så kul, men väldigt lättsmällt så jag hade inga problem med att läsa vidare. När jag väl kommit in i hans liv börjar det kännas mindre hackigt och innehållslöst, istället börjar jag kunna identifiera mig med saker som händer, blir nyfiken på hur de vardagliga problemen som dyker upp ska lösa sig. Att få en inblick i hur någon annan i min egen ålder tänker och tycker om saker är faktiskt riktigt intressant, och jag inser att det inte är så stor skillnad på hur en 17årig kille på 60-talet i Amerika tänker, och på hur jag tänker, även om vi lever två helt olika liv. Det är lite som att läsa en blogg, fast minus alla dagens outfit och youtubeklipp, istället får man ta del av hemligheter ingen någonsin skulle skriva på en blogg. Jaja, jag är fast, kan inte sluta läsa boken. Vill ständigt hoppa in i Bob Greenes tonårsvärld. Tyvärr är boken snart slut.

Snart kanske jag kommer iväg till ett riktigt bibliotek och se om de har ett större utbud av böcker på engelska! Men egentligen borde jag väl sluta spendera hela håltimmarna med att läsa böcker på engelska, jag är ju liksom här för att plugga Japanska... Fast det är himla skön avkoppling för hjärnan att slippa japanska ett tag... Nej, nu måste jag spela lite Pokémon, jag ligger efter brorsan och om jag ska vinna den där pokémon matchen på lördag måste jag träna upp mina fina små pokémon lite mer. Inte så lite heller.

Just det, har köpt en ny skiva igen... Den här gången ett av Nishino Kanas tidigare album.

Nishino Kana - Style

Pokémon

2010-10-24T11:54:00.003+02:00

27/9

Den japanska kyrkogården var fin. Jag ville ta kort, men det kändes liksom fel att ta fram kameran när alla stod och fixade med gravarna och bad och grejade. Så jag lät bli, jag får ta kort på någon kyrkogård senare. Jag tar en bild från Google tillsvidare. Det var väldigt annorlunda från Sverige i alla fall, inte så konstigt, det är ju en helt annan religion. Buddism eller Shintou. Eller båda kanske.

Helgen kom, jag blev förkyld och feber och skit. 38 grader feber och familjen tyckte absoluuut att jag skulle till sjukhuset omedelbart. Som tidigare, jag hade en blå nagel som de råkade se och så blev de typ livrädda och tyckte absolut att vi skulle åka till sjukhuset omedelbums. Jag försökte lugna ned dem och sa "Äsch, det är lugnt, nageln kommer bara trilla av och så kommer en ny växa ut och så blir allt bra igen!" Det lugnade inte ned dem alls. De betedde sig typ som om jag skulle dö inom de närmaste timmarna. Det var mer kul än jobbigt faktiskt, jag var glad att de brydde sig så mycket som de gjorde. I Sverige ryckte alla på axlarna, "Oj stackars dig, du har en blå nagel, det måste göra ont" på sin höjd. Här var det" Shiiiiiit, mår du bra? Gör det ont?? Väldigt ont? Sääkert att du mår bra? AAj, det ser ut att göra riktigt ont! Men det gör alltså inte ont? Jag kan skjutsa dig till sukhuset nu genast!" Jättegulliga var de.

Jaja, hittills har jag sluppit sjukhusbesök tackvare min fantastiska övertalningsförmåga. De tror dock att jag är livrädd för sjukhus nu, men bättre det. När jag har 38 graders feber, ont i huvudet och halsen och ser ut som man gör när man är sjuk, så har jag inte precis lust att sätta mig ned i en bil för att köra iväg till ett sjukhus för att sitta där och vänta i några timmar på en hård stol för att en doktor senare ska konstatera att jag är sjuk och bör vila, för att sedan åka hem. (har ingen aning om det är så det fungerar i Japan med sjukhus, men det är den bilden jag har i alla fall.)

När man har feber här så tar alla äckliga piller, tre stycken, tre gånger om dagen. Alltså 9 piller allt som allt. Det hjälpte faktiskt. Dessutom hade de några konstiga våtservettliknande som var klibbiga på ena sidan och kalla, som jag skulle sätta fast på pannan för att febern skulle försvinna. Det var faktiskt jätteskönt, och det hjälpte! Varför har vi inte sånna i Sverige för??

Dai är så jäkla gullig. På Söndagen hade han en av sina få lediga dagar, så han ville utmana mig på Pokémon. Jag hade mitt Pokémon Pearl spel och han sitt Pokémon Leaf Green, så spelade vi över våra Nintendo DS. Jätteroligt var det, jag vann båda matcherna, moahahaha! Pokémon Black/White har Dai snackat rätt mycket om på senaste tiden. Det släpptes den 18 september tror jag, här i Japan, men det blev utsålt direkt. Jag såg att han var besviken, han ville verkligen köpa det. Någon gång när han skjutsade mig hem från skolan frågade han om jag också ville ha Pokémon Black/White, så jag svarade ja såklart, som den pokémonnörd jag är så vill jag självklart ha det nya coola spelet. Så från ingenstans sa han plötsligt att han skulle köpa pokémon white eller black åt mig! Hallå, spel är dyrt! Jag sa att det var lugnt, jag har pengar, kan köpa själv... Men nej, han skulle absolut köpa det åt mig. Så igår, Söndag, efter Pokémonstriderna så sa han att han skulle åka iväg och leta efter spelet. En timme senare kom han hem med två spel, pokémon Black till honom själv och Pokémon White till mig. På japanska såklart, men jag förstår och kan läsa tillräckligt för att kunna ta mig vidare. Dock går det väldigt långsamt att läsa, men jaja, hastigheten när det kommer till läsandet går sakta med stadigt uppåt i alla fall. Spela Pokémon, lätt roligaste sättet att plugga japanska. Jag har lärt mig massor med *host* användbara ord, t.ex attack, försvar, vild, strid, styrka, svaghet, sten, gräs, jord, tackling m.m xD

Ja, ni kan ju gissa vad jag har gjort på min lediga tid sedan dess.

/Yoshia

Sportfestivalen

2010-10-22T14:58:00.005+02:00

22/9

Dagen började med att jag skulle hålla tal inför hela skolan... Huh. På bilden ovan ser ni den fina scenen (den är knappt värd att kallas scen) och rektorn som står och snackar om... ja, undra vad han sa egentligen.

Sportfestivalen. Jätteroligt! Det var som en turnering mellan klasserna på skolan, jag var med i klassens basketlag, alltså basketturneringen. Jag hade inga förväntningar på klassens lag, jag trodde alla skulle vara jättedåliga (taskigt, jag vet) men oj så förvånad jag blev! Alla var ju jätteduktiga på basket! Eller ja, inte riktigt alla, men de flesta. Så vi vann första matchen enkelt med 16-0 mot en annan klass förstaårselever. Matcherna var 5x2 minuter långa (=10 min för den som inte orkar räkna xD).

Andra matchen, mot ett gäng tredjeårselever varav en är med i basketklubben, blev det 6-6. Matchen avgjordes med en omgång bäst av tre sten sax påse. Vi vann!! Yaay. Semifinal.

Tyvärr var semifinalsmatchen mot en klass andraårselever varav 3 är med i basketklubben och alla tre är jätteduktiga. Dessutom kom denna tredje match direkt efter den andra matchen. Jag var trött, det var 30 grader varmt i hallen. Vi ledde de första 5 minuterna, sedan dog jag lite, säkert de andra i mitt lag också, så de gick om och vann med 9-10. Ett tråkigt slut på en rolig turnering. Dessa andraårselever vann sedan finalen också. Inte kommer jag få någon chans till revansch heller, nästa sport festival är nästa år och då är jag i Sverige. Snyft snyft, jag hatar att förlora jämna basketmatcher.

Direkt efter det var det lunch, jag var så trött och skakade så mycket att jag inte ens kunde hålla i ätpinnarna. Haha, jag tror min kondition gått ner.

Inte har de duschar på skolan heller, lagom fräsch jag var efter 3 basketmatcher och sedan träning med klubben på det. Stackars stackars människor bredvid mig på tåget på vägen hem.

Min fina illusion om att min slarviga sida plötsligt skulle försvinna när jag kom till Japan har sabbats också. Jag har glömt mobilen på olika ställen många gånger, uscha. Idag glömde jag den i skåpet på skolan och imorgon är vi lediga, det är dagen då man ska åka och fixa med förfäders gravar eller nått liknande. Så japansk kyrkogård, här kommer jag!

/Yoshia

Game Center

2010-10-19T14:02:00.006+02:00

21/9

När Dai är ledig från jobbet skjutsar han mig oftast till skolan och hem, utan egentlig anledning, men han har en jättecool bil så inte mig emot! (Se bild :3) Igår så var han ledig, och påvägen hem frågade han om jag ville hänga med han och hans kompis och äta ramen.

Alltså, denna kompis (Vars namn jag glömt, japanska namn vill inte riktigt fastna), han var den första japanen jag mött som verkligen var som jag inbillat mig att japaner är. Världens animenörd, "otaku". Underbart, han kände till typ alla animéer jag nämnde och säkert ännu mer, Dai har typ inte sett någon anime alls, så han fattade ingenting.

De jobbade visst på samma jobb. Båda vantrivs på jobbet, men ingen vågar sluta eftersom att chansen att de ska hitta ett nytt jobb sedan verkar ganska liten (enligt dem), så de sitter nu här, 21 år gamla, och är inställda på att de ska jobba på det här jobbet som de hatar tills de blir 65 (eller när man nu går i pension i Japan). Det är visst rätt vanligt att japaner jobbar sjukt mycket på ställen de avskyr i hela sitt arbetsliv, de som trivs på sitt jobb är i rätt kraftig minoritet, enligt Dai. När jag frågade honom vad som skulle hända om han slutade på jobbet och inte hittade något annat jobb och inte blev försörjd av sina föräldrar, så svarade han att han troligtvis skulle dö. Detta är en av de få anledningarna till att jag är glad att jag föddes som Svensk och inte som Japan.

Ramen (en mer avancerad och mindre snabb version av snabbnudlar, lite mer ingredienser och så) var jättegott, sedan åkte vi till ett Game center, kompisen var jätteduktig på något jättekonstigt spel där man skulle slå på fyrkanter med rätt tajming till musik. Jag failade på nivå 1, så bra var jag (se bild :3). Jaja, jag provade något Guitar Hero liknande, det vann jag i alla fall (yaaay). Jag saknar Guitar Hero. Mario Kart vann jag också, såklart, det finns ju en anledning till att jag är Drottningen av Mario Kart. (hohohoho). Just det, jag förlorade rätt stort mot Dai på Air Hockey också. Tyvärr hade de inget fotbollsspel (inte för att skryta eller nått, men jag är grym på fotbollsspel, riktig fotboll är det dock si och så med...)

Imorgon är det Sport Festivalen, så nu ska jag sova.

/Yoshia

Drottningen av Mario Kart

2010-10-08T12:27:00.006+02:00

20/9

Jag fick plötslig lust att springa. Ingen lång springrunda eller nått, bara springa av mig lite, hade överskottsenergi. Så jag bad Megu snällt om jag kunde få sticka ut och springa lite, helt säker på att få ett nej eftersom att det var mörkt ute och de låter mig inte gå utanför huset själv ens när det är ljust. Jag får i alla fall åka tåg själv nu. Yaay. Men, mot alla odds sa hon ja. Jag tackade så mycket, slängde på mig träningskläder och stack ut snabbt, innan hon hunnit ångra sig eller nått. Jag var borta i en kvart, när jag kom tillbaka så hade de börjat gräva fram ficklampor och Dai hade tagit fram motorcykeln... Letandet efter mig skulle precis börja. Hallå, jag hade varit borta in en kvart! Jaja, de verkade inte särskilt panikslagna, jag bad så mycket om ursäkt och tittade frågande på Megu. Ett litet missförstånd, hon förklarade att hon menat att vi skulle springa tillsammans, hon och jag, kommande dag. Jaha ja. Som sagt, inte van vid den överbeskyddande atmosfären.

En mindre händelsefull vecka, Dai har krönt mig till Drottningen av Mario Kart (tack tack), skola, basket... Jaa. Helgen däremot. Allt annat än händelselös.

Lördag: När man fyller 20 år här i Japan, så sätter man på sig en Kimono och blir fotograferad. Megu fyller nämligen 20 i Januari, det där med kimonofoto är det enda jag förstått hittills, men jag har en känsla av att det är lite mer än så att fylla 20. Jaja, mer om det i Januari, då lär jag ju veta bättre när jag upplevt det live.

I vilket fall, Megu har provat ut en jättefin rosa kimono, och nu ville de att jag också skulle fotograferas i Kimono, som ett trevligt minne från Japan. Så vi åkte iväg för att prova ut en Kimono till mig också! Vi valde en röd med fina blommor. Inget lätt beslut, även om det inte fanns så många som var tillräckligt långa för att passa mig. Jag trodde det var över där, att jag tagit dagens svåra beslut liksom. Men icke, sedan skulle jag välja Obi, det tog ett tag... Var det över sen då? Nej, ett band som skulle sitta över Obi. Sist men inte minst (jo, faktiskt minst) så skulle jag välja ett rep att knyta över Obi. Beslutsångest. Massor med beslutsångest. Uscha uscha uscha. Beslut är inte min starka sida kanske.

Nå, två timmar senare hade jag lyckats fatta de ytterst svåra besluten (personalen måste älskat mig...). Ni får en liten försmak på resultatet till höger. Det riktiga resultatet kommer i Januari! Sedan åkte vi iväg med lilla Ayaka och hennes familj för att plocka vindruvor igen. När Ayaka såg mig så ropade hon "HILDA-CHAN!" jättehögt och sprang fram och kramade mina ben. Åh vad jag älskar den där ungen. Sen shopping med Megu. En liten handduk (så jag kan sitta och torka svetten som rinner under basketen och lektionerna, precis som alla andra Japaner ^ww^), örhängen och en munkjacka som jag blev lite kär i (det är katter och rossetter på den :3).

Söndag: Kl 3 knackade Otousan (pappa) på dörren och sa att det var dags att gå upp. Fiske. Fisken nappar visst bara tidigt på morgonen och närmaste hav ligger 1h 30min härifrån. Jag fick min första fisk! Den första fisken jag någonsin fångat var liten, en decimeter kanske. Om ni tittar noga på bilden så ser ni den. Det var kul. Och tröttsamt. Jag har inte det rätta tålamodet för fiske tror jag. Jag sov efteråt. Och såg den amerikanska filmatiseringen av Dragon Ball. Den var... inte bra. Godkänd, men inte bra, inget jag rekommenderar.

På onsdag är det Sport Festivalen på skolan. Jag ser fram emot den, väldigt mycket. Självklart ska jag spela Basket!! :D

/Yoshia (jag köpte kakor på ett ställe som heter Yoshio :D och Otousans brorsa kallas Yoshi, vad han egentligen heter har jag glömt, men det är något liknande. Yoshinånting.)

Bananmjölk och Currybröd

2010-10-07T13:35:00.002+02:00

14/9

Skrev jag att det var si och så med deras skotteknik? Efter att ha spenderat hela helgen i en baskethall tittandes på basket så kan jag konstatera att majoriteten av alla tjejer i Japan skjuter med två händer. I Sverige kallas det nybörjarskott eller "passningskott" och är icke accepterat, haha. Dessutom sätter de både skott nära korgen och treor med denna underliga skotteknik. Killarna däremot kör med den "rätta" skottekniken... Jag frågade Ritsuko-senpai hur det kommer sig, jag förstod inte riktigt vad hon sa, men det var något om att när de var små så kunde de inte sätta skott med den "rätta" skottekniken, bollarna bara studsade iväg på ringen, därför började alla skjuta med två händer för då kunde bollarna gå i korgen. Sedan dess har det ju funkat, så då orkar de inte lära sig den andra tekniken.

Alltså. Deras kondition. Deras snabbhet. Jag känner mig något utägd. De springer och springer och springer och springer, det är helt sjukt! I söndags var det massa träningsmatcher mot andra skolor. Vi var 8 spelare, men Nakagawa-sensei lät bara andraårsstudenterna spela, de var 5 stycken. 5 stycken!! Och de spelade sammanlagt fyra fulltidsmatcher (40 min) den dagen. Dagen innan hade de också spelat matcher, och hela veckan innan hade det varit träningar. Då kanske de spelade "sparsamt" kan man tänka sig, försöka hålla tempot lågt (som Saints (Sundsvalls dambasketlag som hade rätt få spelare...)gjorde hela förra säsongen), men icke. Nakagawa-sensei ropade hela tiden "Spring, spring SNABBARE! FÖR LÅNGSAMT! Spring spring!" Så de sprang. Snabbt. Fram och tillbaka. Det måste gått käpprätt åt skogen kanske ni tänker då. Men icke, de vann majoriteten av matcherna. Jag förstår inte. Det måste vara något med Asiater.

Jordgubbsmjölk och bananmjölk. Jag är lite kär. Varje dag går jag till drickautomaten och köper jordgubbsmjölk eller bananmjölk, idag blev det banan. Så helt fantastiskt underbart gott. Och säkert jätteonyttigt. Precis som alla bröd här, har inte sett ett enda fullkornsbröd sedan jag kom. Det närmaste "vanligt" bröd jag kommit är formfranska, men de envisas med att ha antingen något nutella-liknande eller något jordnötsmör-liknande på det. Alla andra bröd har redan något "pålägg" av någon sort. Korvbröd (bröd med korv i), currybröd, krämbröd, syltbröd, chokladbröd, melonbröd, kycklingbröd, köttbröd, pizzabröd och så fortsätter listan. Min personliga favorit just nu är currybröd. Mums mums.

Det varma vädret håller i sig. Alla sitter med handukar i klassrummer. För svetten rinner, på alla. Uhuhuh.

Eftersom att det var ont om bilder den här gången så får ni en bit av Ayumi Hamasakis nyare låtar, Moon istället. Hennes nya skiva kommer inom en snar framtid finna sin väg till min skivsamling. Hoppas jag.

/Yoshia

Värme, Onigiri och lite mer basket...

2010-09-28T14:25:00.006+02:00

8/9

Skrev jag att Nakagawa-sensei skulle få se att min fysiska hälsa klarar lite basket?
Ja, nästa dag skulle jag då äntligen få spela lite basket. Jag klarade uppvärmningen, sedan började hela världen snurra och jag sa att jag nog skulle sätta mig ned lite... Fy farao vad pinsamt det var. Dagen innan hade jag ju hur självsäkert som helst sagt till Nakagawa-sensei att min fysiska hälsa inte är någonting han behöver oroa sig för, och så klarar jag knappt uppvärmningen... Jag trodde jag skulle dö, så sjukt pinsamt.

Vattnet som kommer från kranarna här är varmare än vattnet i B-hallen i Sundsvall (alltså väldigt ljummet och väldigt inte gott.), därför har de alltid med sig en mindre tunna iskallt grönt te. Brain freeze, men bättre än vattnet ur kranarna. Så, efter att ha druckit sjukt mycket iskallt te så slutade världen att snurra, men jag beslutade att ringa Dai så han kunde hämta mig. När jag fått lite mat i magen mådde jag finfint igen.

Nå, sedan blev det helg igen. Dai har jobbat sen i fredags så jag har inte sett honom alls sedan dess. Jag saknar att vinna över honom på Mario Kart... Snyft snyft. Vi stack iväg (tillsammans med lilla Ayaka m. familj) till ett ramenställe (Dais flickvän var jättegod), sedan skulle vi plocka vindruvor, mums mums. Jag träffade Megus bästa kompis som kom hem från London, Miki, hon var väldigt bra på engelska, hon hade visst bott i England i 3 år. Det var skönt att kunna prata lite flytande igen...Vi tre stack iväg för att shoppa, så jag köpte en väska. EF-väskan börjar gå i bitar och dessutom är den grymt ful (förlåt EF, men det är den faktiskt...).

Skola skola skola skola. Jag har fått lite vänner, kommer ihåg lite namn nu också, skulle varit pinsamt annars, haha... Basketklubben tränar varje dag efter skolan (så inte lördagar o söndagar), fram till 18.30, oavsett vilken tid skolan slutar. Så tre gånger i veckan blir träningen 2h 30min lång, två gånger i veckan "bara" 1h 30min lång. 40 grader varmt. Iskallt grönt te. Dumma klädregler som säger att shortsen måste gå till knäna och man får inte visa axlarna. Axlarna-regeln har jag valt att bortse från *host host* på basketplanen... För varmt jue!

Jag förstår i alla fall nu varför Nakagawa-sensei var orolig för min hälsa. MEN, varje dag påväg från tåget till skolan springer jag in på 7/11 och köper två risbollar (onigiri :3) och två flaskor vatten (1 liter blir det) som jag ser till att dricka under dagen, plus det så har jag en termos med mig hemifrån (500ml) fylld med vatten (kärlek på kallt vatten). Det har funkat hittills, jag har kunnat vara med ordentligt utan att dö efter uppvärmningen sedan dess.

(Bild: En god risboll (onigiri))
Japanerna må vara korta, men ack så snabba. Oj vad de springer... Bolltekniken finns absolut där, men skott-tekniken är det väl si och så med, hehe... Förresten, hon den där Olivia-liknande japanen heter Ritsuko. Hon är jättesnäll. Och jättesnabb. Och jätteduktig.

/Yoshia

Basketsäsongen är igång!!!

2010-09-19T09:43:00.004+02:00

(Bild: Purikura :3)
2/9

Jag och Dai spelar tv-spel typ varje kväll, han är jättesnäll och jättesöt, synd bara att han är 150 lång typ. Dessutom gillar han Pokemon och idag sa han att Ramen var hans flickvän på lite lagom dålig engelska sådär.

Igår så bjöd han med Megu och mig och några av hans kompisar till något matställe där man halvt skulle laga maten själv, men jättegott var det. Hans kompisar var jätteroliga, en av dem kände till massa anime (typ alla Japaner jag träffat hittills känner knappt till hälften av de animéer jag känner till, med undantag för denna person vars namn jag glömt).

Nåja, idag var första riktiga skoldagen. Först en presentation inför alla lärare, då jag tidigare blivit tillsagd att jag skulle rabbla upp vilka språk jag kunde och så. Så jag gjorde det såklart, Svenska, engelska, lite japanska och franska. Dumma jag att nämna franskan. Varför varför varför. Min Homeroom teacher kom fram till mig senare och tyckte att det var jättekul att jag kunde lite franska, han tyckte absolut att jag skulle presentera mig på alla språk jag kunde inför klassen. Så jahapp. Då skulle man plocka upp franskan från... jaa, ingenstans. Jag lyckades lite snabbt komma ihåg hur man säger "jag heter Hilda". Sedan tog det liksom stopp. J'habite ploppade fram också. That's it. Jag behövde tänka efter för att komma ihåg hur man säger "hej" på franska.

Nå, nog om mina icke befintliga franskakunskaper. Alla ville säga hej, och det gick till på samma sätt varje gång. Några (alltid grupper) kommer fram och säger "Hello! I don't speak english, nice to meet you!" med dåligt uttal. Jag svarar på japanska och helt plötsligt tror de att jag pratar typ flytande Japanska eller nått, så de börjar babbla supersnabbt och jag hinner kanske uppfatta något ord.

Men alla är jättesnälla och hjälpsamma. Jag vet inte hur många gånger jag fick fråga mina nya klasskamrater om vägen till olika ställen. De följde mig alltid hela vägen dit jag skulle. Nu ska jag bara börja komma ihåg lite namn och ansikten också så ska det nog gå bra... Dessutom har jag bara halva skoluniformen hittills, blus och strumpor, kjolen kommer jag visst få senare. Skoluniformen är jättefin :3 Yaaay.

Det är en annan utbytesstudent från Brasilien på skolan. Yippie, tänkte jag, men han ler typ aldrig, pratar så jag inte hör och kan inte engelska. Men vi har "privata" japanskalektioner med Nakagawa-sensei. Det visade sig att Nakagawa-sensei är coach för dambasketklubben här på skolan, så när jag nämnde att jag gillar basket och vill gå med i basketklubben började han babbla myycket. Det jag fick fram av allt han sa var att det var massor av träningar, alla är svinseriösa, de är hyffsat få, de vill vinna, de ska vara med i något officielt till våren, han kan skjutsa mig till sjukhuset om jag gör mig illa, han vill att jag ska gå med, det var något om att bidra till skolan... I slutändan fick jag fram att han mest var orolig för min fysiska hälsa.

Jag var och tittade på träningen idag, det var inte övermännskligt, absolut inte avskräckande, jag kommer gå med i klubben. De verkade jättepeppade på att jag skulle gå med, och det var lite blandat med nybörjare och mer seriösa, erfarna spelare, jag hann dock inte se så mycket innan Dai kom för att hämta mig (de vågar inte låta mig åka tåg själv ännu... Jag är väldigt ovan vid den här överbeskyddande atmosfären) men uppvärminingen var fin... Ööh. Det var inte så stor skillnad från i Sverige, förutom att de strechar innan träningen, vilket alla jag mött i Sverige säger är fel, men men.

Det var en tjej som jag var lite extra imponerad över, hon verkade väldigt seriös och hon var väldigt duktig, hon påminde mig lite om Olivia faktiskt. Tills jag såg henne hoppa och landa. Det såg ut som om hennes vänstra knä skulle gå av eller något, värre landning har nog världen icke skådat. Hon behöver Sosso och knäprogrammet innan hon bryter benen av sig. Ååh vad det såg läskigt ut.

Ja, just det, maratonet var inget missförstånd, jag kommer springa 1 mil ungefär med skolan. Kul kul. Nakagawa-sensei ska få se att min fysiska hälsa nog klarar lite basket.

Hoppas bara att de inte drar iväg till sjukhuset om jag stukar foten eller något annat mindre farligt, gör jag illa mig på basketplanen så ingår det inte i försäkringen... Uhhh.

Nämnde jag att de har en jättefin basketplan? Hallen var fin när den var tom, sedan visade det sig att vi ska dela hall med herrbasketklubben, fäktningsklubben och Dansklubben. Åhå jaja.

Har köpt YUIs album I loved Yesterday. Jag tror jag är kär.

/Yoshia

Hej hej Familjen Katou!

2010-09-17T13:48:00.007+02:00

30/8

På vägen hem från Tokyo så fick vi reda på vilka som skulle åka redan på lördagen och vilka som skulle åka på söndagen. Jag var en av de som skulle åka redan på lördagen. Så på lördag en så satte jag och 12 andra förväntansfulla Ef-studenter oss på en buss mot tågstationen, några andra fick åka taxi mot flygplatsen istället. Vägen dit var riktigt rolig, vi snackade på och så, de Japanska tågen går snabbare än de i Sverige. Så det så. Jag kom fram till stället jag nu ska spendera 10 månader i.Jag hann inte ens kliva av tåget innan Okaasan (mamma) hade kommit fram till mig och frågat om jag var Hilda. Under hela campet har lärarna präntat in i våra skallar att de första vi ska göra när vi möter värdfamiljen är att utförligt presentera oss, för att göra ett gott första intryck. Jag var inte riktigt förberedd på att bli påhoppad innan jag knappt hunnit ut från tåget, så jag lyckades pressa fram ett "ja, jag är hilda, trevligt att träffas!" Men sedan tog liksom den utförliga presentationen slut. Whatever.

Sedan dess har det hänt en del, såklart. Direkt när vi kom hem så fick jag packa upp mina grejer lite snabbt, sedan ville de ut och shoppa. Med shoppa menades visst handla mat. Jag fick dem att köpa mjölk (yaaay!), tyvärr smakar mjölken här precis som grädde. Ovispad dårå. Eller kamske lite mer en blandning mellan röd mjölk och grädde. Och nu tror de att jag ääääääälskar mjölk, eftersom att det var det jag sa på affären, så de har alltid mjölk hemma. Helt klart bättre än de kalla gröna teet, även om det kalla gröna teet helt klart är drickbart...
Vi hyrde film också, Mononoke Hime och The girl who leapt trough time. Så nu har jag sett The girl who leapt trough time, jag förstod tillräckligt av den för att älska den. Se den! Vi såg Harry Potter 4 också, dubbat till Japanska... Åååååååh vad jag har något emot dubbad film. Det var inte bra på en fläck. Filmen är bra, men dubbning... uuuuscha.

Nästa dag åkte vi iväg för att shoppa igen, denna gång så åkte vi till en 100 yen affär! Kärlek på dem. Allting i hela affären kostade 100 yen (ca 10kr) Så jag köpte en obentolåda, ätpinnar, risskål, och obentotillbehör som visst var nödvändiga enligt okaasan, för typ 60 kr! :D

Jag köpte även en kjol på någon affär, den var på rea och kostade ca 70kr. Jag har ju inte så mycket kläder här, och hälften av kläderna har jag lite svårt för att använda tack vare japans syn på sexighet...
På kvällen var det någon festival, hanabi nånting nånting hette det visst, så då åkte vi bil upp på ett tak och satte oss på något picknickfiltsliknande och åt mat och såg på fyrverkerier. Megu (megumi), min storasyster, hade bjudit dit en kompis, Ayaka (ponchan). Okaasan hade bjudit dit sin syster och hennes familj (de har en liten dotter på 3 år som har sjukt mycket energi och är jättesöt och som också heter Ayaka), och Otousan hade visst bjudit dit sin bror och hans familj. Så helt plötsligt hade jag träffat hela släkten, och nu blev i alla fall den utförliga, artiga och fina presentationen som jag tränat onödigt mycket på, äntligen av. Jag lärde alla att Ikea är ett svenskt företag, det var bara Dai (daisuke/storebror) som visste det. De vet typ inget om Sverige, inte ens att man pratar Svenska där, de trodde att man pratar engelska där och att det var därför jag var så "bra på engelska" xD Ponchan sov över, och jag, Dai, Megu och Ponchan spelade Mario Kart. De var nästan pinsamt förvånade över mina skills... Hohohohoho.

Nå, nästa dag så hade Ponchan och Megu massor av planer för mig visade det sig. Purikura (jag älskar purikura), shopping (inte mat den här gången! Utan kläder! Jag köpte en bolero.), dango (eftersom att jag lyckades kläcka ur mig att jag ville äta dango för att jag kan en sång om dango(se bild)) och så envisades de med att köra den låååånga vägen till min skola för att visa mig den. Utifrån i alla fall, den var stooooor. Jag kommer gå vilse. VIlken tur att de lärde mig frasen "jag har gått vilse" på EF-campet.

Idag åkte jag och Megu hem till Ayaka och hennes familj. Den ungen är sjuuukt sööt!! De försöker lära henne engelska och hon kommer gå på ett engelskinriktat dagis. Hon är faktiskt riktigt duktig! Men uttalet är ju som det är, när hon ska säga "My name is Ayaka" så låter det som "Majonäs Ayaka".

Det var väl det. Jag trivs bra, alla är jättesnälla, och jag skulle definitivt kunna tänka mig att bo här i 10 månader. Saknar dock att kunna prata utan att få huvudvärk.

/Yoshia

Tokyo~

2010-09-09T14:59:00.005+02:00

27/8

Tokyo var awesome. Först gick vi upp väääääldigt tidigt för att sitta på en buss i 3-4 timmar. Vi började i någon okänd stadsdel jag inte kommer ihåg namnet på, där köpte vi mobiltelefoner för 12000 yen (ca 1100 kr). Vi fick inte välja modell själva, men färg, så jag köpte en rosa såklart. Den är riktigt fin, nu ska jag bara välja ett mobilsmycke. Det blir nog svårare än ni tror, de finns nämligen överrallt och alla är jättesöta.

Mitt telefonnummer har ni ingen användning av eftersom att det är svindyrt att ringa från Sverige, så jag lär inte ringa heller. Men tekniken när det kommer till mobiler här i Japan är lite före er stackare med svenska telefoner där hemma i Sverige. Det betyder att jag kan skicka e-mail från min mobil till andras email, alltså till datorer och sånt! Utan internetuppkoppling. Skitsmart. Dessutom är det gratis att skicka från nätet till min mobil och jag har gratis mejl i en månad. Yaay!

Akihabara. Jag trodde seriöst att jag skulle börja gråta när jag såg det stället. Jag kände glädjetårarna i ögonvrån. Bara synd att vi bara fick en timme på det bästa stället på jorden. Jag hann därför inte hitta så mycket att köpa, bara några Clannadmobilsmycken och Chi's sweet homemobilsmycken. Även om bilderna och motiven var awesome så var själva mobilsmycke-grejen inte så vacker.

Tokyo Tower. Där fick vi en timme. Varför??? Det skulle lätt räckt med en halvtimme så skulle vi kunnat få en halvtimme extra i himmelriket (akihabara). Det var fin utsikt och så. Verkligen. Meeen. Att stirra på fin utsikt i en timme var inte så wow faktiskt.

Vi skulle på en kryssning där vi skulle äta och så. De sålde alkohol, så nu har jag sett ett dansgolv fullt med fulla japaner. De var sååå fulla. Det var lite kul faktiskt. Tokyo på natten från en båt var så otroligt vackert. Det var bättre än Tokyo Tower, helt klart. Så sjukt vackert, det kan aldrig bli vackert på det sättet i Sverige. Vi har inte tillräckligt stora skyskrapor och städer. Fullmåne på det. Underbart. Dessutom så träffade jag Alina, en tysk tjej, vi snackade hela båtturen, sedan de 3-4 timmarna hem, och sedan idag. Jag trivs riktigt bra med henne faktiskt. Yaay.

Vi kom hem kl 0.30.
/Yoshia

Fashion Show + Curry!

2010-09-08T13:34:00.009+02:00

25/8

Klädreglerna gör mig galen. Chihiro-san säger hela tiden till mig och Johanne "No, thats too sexy!". Idag hade jag ett vitt linne och en kjol, men linnet hade för smala axelband, så då var det "too sexy". Min tunika var lite för kort, jag trodde det skulle vara okej med tights under, men nej. Det var "too sexy". Nu är jag rädd att klänningen jag vill ha i morgon också räknas som för kort. Blääää.

Vi gjorde curry idag! Vi fick en ny buss, men den var för liten för att alla skulle få plats, så de ringde en taxi, haha. Sedan åkte vi till något litet ställe där vi skulle göra curry över öppen eld. Vår curry var lätt den bästa curryn. Vi var nog de enda som faktiskt gjorde Curry och inte Currysoppa. Sedan började det regna och åska, som tur var hade grillplatsen tak över eldarna, så det var lugnt. Men på vägen tillbaka till bussarna blev vi sjuuuukt blöta.

Eri, Aya, Natalie, Yuriko, Jag

Japanskalektion grupperna har ändrats. Jag var helt säker på att jag skulle hamna i en sämre grupp, typ att de hade insett att de överskattat mig eller nått. Men nej! Jag är i samma grupp som förut, förutom att det kommit lite fler. Typ alla som är lite kända här på campet för att vara bra på japanska är i min grupp nu. Det är lite läskigt. Men jag håller faktiskt jämna fotsteg nu, jag har pluggat som en galning här. Typ varenda liten minut av fritid tar jag upp böckerna och pluggar. De måste tro att jag är värsta pluggisen eller nått. Men jag har verkligen blivit bättre, på dessa få dagar. Idag spenderade vi 2 timmar med att bara prata på Japanska, Aya-sensei (vår lärare) säger knappt ett ord på engelska under lektionerna. Så vi pratade på om allt och inget typ. Jag förstod! Typ allt, och jag kunde få fram vad jag ville säga också! Det trodde jag inte om mig själv.

På kvällen, efter badet och middagen, så var det fasion show. Vi skulle sätta oss med våra studeringsgrupper och välja ut en av oss som skulle bli modell och sedan skulle vi göra kläder till hen med hjälp av tidningspapper, tejp och sax. Awesome! Jag var "the tejp girl", så jag bara sprang runt med tejpen, hoho. Imorgon ska vi åka tiiidigt på morgonen mot Tokyo, vi ska till Tokyo Tower och Akihabara m.m. Jag har sett fram emot den dagen såå länge, enda sedan jag fick reda på att vi skulle dit. Äntligen ska jag få köpa en mobil!!!! :D:D:D

/Yoshia

"Farm"+ BBQ

2010-09-02T16:07:00.006+02:00

24/8

Skolan har fler regler än man kan räkna. Man får inte komma en sekund sent, man får inte rita, man får inte drika eller äta eller tugga tuggummi under lektionerna, man får inte ha piercing eller örhängen, inte färgat hår (inte ens tonat), inga tatueringar, man får inte lämna området, man får inte skippa någon lektion eller sova på någon lektion (såklart), man får inte ha smink på sig, inget nagellack, och så fortsätter listan.

Vi var på en farm idag. Det var den konstigaste farmen jag någonsin sett. I våra ögon var det inte alls en farm, utan ett tivoli/äventyrspark. Först skulle alla sätta sig ner och göra en tvål av mjölk, skitskumt och halvroligt. Vi fick forma dem hur vi ville, jag hade så sjukt dålig fantasi att jag gjorde en tjock pannkaka. Edward gjorde en jättecool dinosaurie och Linn gjorde en sjukt gullig björn.

Efter det hade vi en timme att göra vad vi ville, jag, Johanne, Sigrid, Edward och någon kille vars namn jag inte kommer ihåg skulle åka en linbana över en sjö. Det var lite coolt, men så inte värt 800 yen! (typ 70 kr kanske). Han som skulle ge oss instuktioner kunde sjukt dålig engelska, jag skulle nog förstått mer av Japanskan, hehe. Åkturen var liksom kul, men det gick rätt segt, så det var skönt med lite vind, men det var typ allt.

Efter det var det BBQ time desu. Så vi grillade och åt, skitvarmt blev det eftersom att vi var inomhus, men gott var det.

Vi åt, åkte hem, och självklart så gick bussen sönder. Så vi var tvungna att gå. Som tur var så var det inte så långt kvar, men istället så började det regna. Tjoohoo. Bättre det än sjukt fuktig hetta. Hettan är i alla fall inte lika stekande som hemma, men helt klart tjockare. Duggregnet på kvällskvisten med kvällspromenad var faktiskt rätt skönt.
Fatta vad skönt det var att lägga sig i det sjukt varma badet när man kom hem, seriöst, vattnet är sjukt varmt, när man stoppar ner foten så tror man att den ska koka sönder. Men när man väl kommit i blir det jätteskönt, och den kalla duschen efteråt... Underbart.

Spirited Away är en grym film och de flesta på det här campet håller nog med mig. Så även Japanerna, därför fick vi ikväll se Spirited Away (kommer inte ihåg den japanska titeln...). Det var typ 500 gången jag såg den. Jag kan inte påstå att filmen blir bättre och bättre, det börjar gå neråt efter 10 gången ungefär, men den kommer aldrig bli dålig.

/Yoshia